1. Något om ursprungsbygd och historisk miljö.

Invandraren Vollrath Tham d.ä., (med den stavning som efterhand
blivit gängse), föddes år 1629 i Landsberg an der Saale i
kurfurstendömet Sachsen (i dagens delstat Sachsen-Anhalt).
Landsberg ligger ca 3 mil mil från Leipzig och ca 1,5 mil från den
gamla universitetsstaden Halle. Reformationens centrum
Wittenberg, en period även huvudstad i kurfurstendömet Sachsen,
ligger inte långt därifrån. Med anor från 1100-talet, var Landsberg
säte för markgrevarna av Landsberg, innan bygden kom att
domineras av markgrevarna av Meissen resp. Brandenburg. På en
klippa tronar än ”Doppelkapelle” av det Heliga Korset, i romansk
stil. Kyrkan från 1200-talet, jämte spår av en vallgrav, är vad som
återstår av en ännu äldre borganläggning med ursprung från
900-talet. Detta var en gång medelpunkt i en av slaver dominerad
bygd, innan markgrevskapet bildades. I centrum ligger alltjämt
stadskyrkan S:t Nicolai med äldsta delar från 1200-talet. I en
angränsande prästgård och kyrkoarkiv förvaras en förgylld
nattvardskalk av silver, vilken - vid en tidpunkt som ej gått att
fastställa - skänktes av Vollrath, efter det han utvandrat till Sverige
år 1658. Den är upptagen bland kyrkoinventarierna från år 1741
och uppges alltjämt användas.

Den en gång blomstrande lilla staden förstördes i början av
1500-talet under den tidens maktkamper under ledning av
hertigarna av Sachsen och det tog lång tid för den att återhämta
sig. Även om den icke åter fick befästas, kan den under 1600-talet
likväl igen ha fått betydelse som knutpunkt i ett handelsstråk,
”yllehandelsvägen” från Nederländerna till Leipzig och vidare
österut mot Breslau i Schlesien, (efter 1945 Wroclaw, Polen).
Landsberg var då också station för posttrafiken på sträckan
Leipzig - Magdeburg - Hamburg resp. Leipzig - Köthen - Berlin.
Detta kan kanske förklara varför Landsberg a d Saale, som år
1600 uppges ha haft blott ca 75 och år 1668 89 hushåll, vid tiden
för vår släkts verksamhet där, kunde hålla sig med tre värdshus:
Zum weissen Schwan, Zum Pelikan och Zum goldenen Löwe,
vartill kom rådhuskällaren. De tjänade även som skjuts- och
poststation med värdshusvärden som postmästare. Verksamheten
var reglerad i ett av hertigen utfärdat previlegiebrev. Möjligen kan
man likna Landsberg på den tiden vid en karavanseraj.
Värdshusen Vita Svanen resp. Pelikanen ägdes och drevs länge av
våra förfäder. Pelikanen från år 1586 och kanske ända till 1770 av
medlemmar av släkten som stannat kvar i Sachsen.

3. Från Landsberg till Luebeck.

För att nu återvända till invandraren Vollrath, var han fjärde. barn
i äktenskapet mellan ovannämnde Sebastian d.ä. och Maria
Buben. Han föddes sålunda i Landsberg den 14/8 1629. Modern
avled 1639, när Vollrath var 10 år gammal. Samma år fick han
uppleva att hemmet i Landsberg plundrades av trupper i svensk
tjänst under Johan Banér. Vid 17-års ålder ville han hellre ägna sig
åt affärer än påbörja universitetsstudier. Hans föräldrar visade
förståelse och den 8 januari 1646 kunde han få plats som lärling
hos köpman Hans Pahl i Luebeck. Efter en överenskomnen lärotid
om 8 år, kvarstannade han ytterligare 4 1/2 år, nu förmodligen
med mer självständiga arbetsuppgifter inbegripet utlandsaffärer
med bl.a. Sverige och Danmark/Norge.

5. Något om omvärldsläget.

En kursändring i utrikespolitiken inleddes så småningom under de
sist åren av 1600-talet. Ett minskat beroende av Ludvig XIV:s
Frankrike, som börjat bli ekonomiskt överansträngt, och ett
närmande till Nederländerna under Vilhelm III av Oranien.
Banden till Frankrike hade varit tradition sedan trettioåriga kriget;
Frankrike och Sverige var dessutom garantimakter för Westfaliska
freden. Franska subsidier var viktiga för våra statsfinanser, men en svensk motprestation var att hålla militär närvaro i norra
Tyskland. Tidens fråga var den långvariga kampen mellan husen
Habsburg och Bourbon om hegemoni i Europa, men Sveriges
intresse var nu att söka undvika bli indraget i militära
förvecklingar på kontinenten. Vår egen expansion i
Östersjöregionen i öster och söder skapade i stället behov av en
stark flotta för att värna erövringarna, men våra egna resurser var
begränsade och den franska flottan frånvarande. Sjömakter som
Holland och England var samtidigt beroende av handel med
Ryssland, via t.ex. hamnen i Riga, bl.a. för viktiga insatsprodukter
för sin egen skeppsbyggnad. De såg misstänksamt på varje makt
som kunde förmodas ha ambition att förvandla Östersjön till sitt
innanhav. Holland begärde då av Sverige och fick gynnsammare
handelsvillkor för att där patrullera med örlogsfartyg.
Ett huvudproblem för Sverige var hur vi ekonomiskt skulle mäkta
att vidmakthålla väldet. Axel Oxenstiernas tanke var att via
viktiga handelsplatser runt Östersjön få inkomster från tullar och
acciser. Ett annat sätt var att beskatta jordräntan, men genom
frikostiga förläningar/donationer på frälsevillkor hade skattebasen
successivt krympt; reduktionen var ett försök att åstadkomma
förbättring. En tredje väg, att genom upprepade krig på utländsk
mark med ofta värvade soldater låta hären försörja sig själv.
Trettioåriga kriget blev ett särskilt avskräckande exempel. - Detta
i korthet något om den geopolitiska miljön för utlandsaffärer från
svensk botten vid tiden för Vollraths etablering i Sverige och
därefter.

2. Från Wurzen till Landsberg.

De första generationerna av vår släkt, som gått att följa, har ju
emellertid visat sig ha varit verksamma i den lilla medeltida
staden Wurzen ca 5 mil fågelvägen från Landsberg. Wurzen med
domkyrka, biskopssäte med en gammal imponerande borg, kan ge
intryck av att ha haft större betydelse än Landsberg. Varför den
förste i släkten, enl. uppgift omkring 1570, då flyttade från
Wurzen till Landsberg vet vi inte. Kanske krigiska förvecklingar
och/eller farsoter såsom pest kan ha spelat in. Just år 1570 och
flera år framöver uppges staden ha plågats av häxprocesser, vilket
även kan förmodas ha gjort den mindre attraktiv.

Vår tidigast kände anfader, Silvester Tham, vars födelseår och
plats inte är känd, studerade i Wittenberg och var rådman i
Wurzen och i Leipzig, innan han under 20 år verkade som advokat
i Kiel i Schleswig-Holstein. På sin ålders höst återvände han till
Sachsen och Wurzen, där han avled 1588. Han var gift först med
Anna N.N. sedan med Maria Schalholzer år 1561.
Hans Tham, (födelseår/plats okänd) var andre son till Silvester,
men oklart om modern var Anna eller Maria, förmodligen Anna,
om det stämmer att han kan ha flyttat till Landsberg ca år 1570.
Omnämns i vart fall som gästgivare i Landsberg första gången
1586. År 1628 betecknas han som innehavare av den fastighet där
förmodligen värdshuset Zum Pelikan var beläget. Vid två tillfällen
omnämns han som borgmästare i Landsberg, senast 1630; dödsår
omkring 1632. År 1586-1595 gift med Maria Felgener.
Sebastian Tham d.ä., yngste son till Hans och Maria Felgener,
föddes ca 1592 i Landsberg och avled där 3/7 1682. Elev vid
latinskolan i Halle och student vid universitetet i Leipzig.
Gästgivare på Zum Pelikan, rådman och borgmästare i Landsberg
flera gånger fram till år 1679. Gift första gången med Maria
Buben, död år 1639. Om uppgifterna stämmer uppnådde han en
ålder av ca 90 år, trots att hans levnad många år sammanföll med
det trettioåriga kriget (1618-1648, svenskt deltagande från år
1630). - Sachsen vacklade mellan lojalitet med den habsburgske
kejsaren i Wien och Gustav II Adolf; tidvis sökte man vara
neutral. En separatfred med kejsaren år 1635 ledde till att landet
hemsöktes av trupper under svenskt befäl, (Torstensson och
Banér).

4. Från Luebeck till Göteborg.

Efter sammanlagt drygt 12 års tjänst hos Hans Pahl i Luebeck
beslutade Vollrath sig för att tillsammans med en kollega, (Erich
Böling), år 1658 utvandra till Göteborg och där bedriva
affärsverksamhet. Han var då omkring 30 år gammal. Deras
kompanjonskap skulle vara i tre år. År 1661 gick de i all
vänskaplighet skilda vägar, då Vollrath startade egen rörelse. Man
kan väl förmoda att han under den senare tiden hos Hans Pahl fått
möjlighet att göra affärer också för egen räkning och kunnat
bygga upp ett litet startkapital.
Göteborg hade grundats av Gustav II Adolf år 1621 och präglades
av en välkomnande inställning till dem med viss yrkeskunskap,
som förväntades kunna bidra till stadens vidareutveckling såsom
holländare, tyskar och skottar. Det rådde en kosmopolitisk
atmosfär med frånvaro av all nationalism, ett också kvarvarande
kulturinflytande från den antika universalstaten och katolska
kyrkans gränslösa utbredning. Det utländska inslaget inom särskilt
borgerskapet och adeln på denna tid i Sverige var överhuvudtaget
påfallande. Det återspeglade sig inte minst i språket, särskilt inom
ledande skickt, en blandning av svenska, tyska och latin. På
riddarhuset kunde hållas anföranden på svenska, tyska och
holländska. Invandrarna kom samtidigt till ett - mycket tack vare
Axel Oxenstierna - förhållandevis välorganiserat samhälle i vilket man gjorde klokt att integrera sig. Inte som under medeltiden, då
det utländska inslaget, främst i form av Hansans företrädare, ansåg
sig representera en högre stående kraft.
Samma år som Vollrath flyttade in, slöts freden i Roskilde.
Sveriges kärnland fick naturliga gränser; dess ställning som nu
ledande makt i Norden förstärktes - stabilt och på uppgång - ehuru
fattigt på folk och kapital. Därtill en tyskfödd kung, Karl X
Gustaf, av Pfalz-Zweibruecken tillhörande huset Wittelsbach.
År 1665 fick Vollrath burskap i handelsgillet som järnhandlare.
Det medförde ett socialt kliv att bli antagen som borgare med rätt
att bedriva näringsverksamhet. Samma år (17.10) gifte han sig
med Gertrud Helgers (1641-1715) från Juelich i dagens Nordrhein
Westfalen. Socialt spelade sannolikt Christine Tyska Kyrka en
viktig roll för Vollraths anpassning i samhället. Han engagerade
sig och var (ev. från 1675) enligt uppgift under 25 år först
kassaförvaltare och sedan föreståndare för kyrkan och
församlingen. Rådman (medlem av magistraten) år 1691, enl.
vissa uppgifter år 1687. Jämte två andra personer, företrädde han
Göteborg i borgarståndet vid riksdagen i Stockholm 1682/83. Den
är känd för att ha ytterligare stärkt Karl XI:s maktanspråk till
envälde, förbättrat härens rekryteringsbas och drivit på frågan om
reduktion av särskilt högadelns donationsgods, nödvändigt som
led i en sanering av statens skulder.

8. Något om konkurrenterna - särskilt Handelshuset Amija.

Johan Amija/Amya (- d 1641) tillhörde en familj bördig från
Aachen, i dagens Nordrhein Westfalen, och hade redan år 1629
invandrat till Göteborg också via Luebeck. Familjen kom att
framgångsrikt verka i Göteborg i fem generationer fram till 1790.
Sonen David I Amija (1616-74) hade en karriär liknande
Vollraths: skeppsredare, spannmålsimportör, rådman,
landeriinnehavare, riksdagsman i borgarståndet.

Dennes son David II Amija (1652-1706): köpman, rådman,
korrespondent-kommissarie i Kommerskollegium. Det senare
innebar att han stod till ämbetsverkets förfogande för skriftlig
rådgivning, en slags konsult. Han gifte sig år 1682 med Elisabet
von Saveland, (1667-99) ”en mycket rik arvtagerska, dotter till
handlanden Johan von Saveland,” (f Jaan van Zabeland år 1603 i
Nederländerna, d 1672, gm Wiveka ev. Wibeke Beckman), ”Louis
De Geers agent i Göteborg.” Johan v. Saveland uppges även ha
varit disponent för De Geers omfattande bruksengagemang i
Värmland. David II, utvidgade rörelsen till stångjärnsexport och
blev här den i särklass störste i Göteborg på sin tid, sedan han
övertagit först faderns handelshus och därefter vad det förefaller
även svärfaderns Johan von Saveland verksamhet. Mot slutet av
sin aktiva tid grundade David II med statligt etableringsstöd
tillsammans med en kompajon även en klädesmanufaktur i
Göteborg, som förutom civil produktion försåg armén med
enhetlig blå uniformering.

En syster till David II Amija var gift med Henrik Jakob
Hildebrand I (1636-1719). Denne bistod svärfadern i Stockholm
och Göteborg samt blev själv stor järnexportör. Tillsammans med

sonen (1707-75) med samma namn, blev de även stora bruksägare
och godsmagnater, några av landets rikaste på sin tid. (Genom
ingifte i frih. ätten Bonde hamnade några av de hildebrandska
godsen, t.ex. Ericsberg, senare i den släkten.) - Hildebrand I hade
f.ö. stora panter i Forsviks Bruk i Västergötland, varför vi senare
stöter på honom i det sammanhanget.

9. Sebastian + Maria = Sant.

Ovan omtalade Johan von Saveland avled år 1672, (”von” var
egentligen en felöversättning, inte en nobilitetspartikel). Hans
hustru Wiveka ev. Webbeke Beckman hade avlidit redan något år
tidigare, varför han efterlämnade två ensamstående minderåriga
döttrar, Elisabet och Maria Webbeke, 5 resp. 3 år.

Vollrath och Gertrud Helgers, som ju gift sig år 1665, bodde
sannolikt i början som hyresgäster hos Johan von Saveland och
Wiveka Beckman i kvarteret Frimuraren (enl. uppgift från
Göteborgs tomtlängder, femte roten, tomt 21), innan Vollrath, år
1670 blev ”lagbjuden” två tomter med hus ”intill Kyrkogatan och
Östra hamnen”, (en annan adressangivelse: Östra Hamngatan 31,
mellan Drottninggatan och Kyrkogatan). Först drygt tio år senare
förvärvade Vollrath besittningrätten till vad som därefter först
kallades ”Rådman Thams trädgård.”

Vollrath och Gertrud hade - möjligen via Gertrud - en förbindelse
med Johan v. Savelands likaledes förmögne men barnlöse bror,
Leonard van Zabeland. Genom en Ruth Hellgers (Gertruds syster
och Leonards änka?) testamenterades år 1669 en del av Leonards
svenska egendom till Gertrud Helgers barn med Vollrath. Ungefär
samtidigt uppges Vollrath och Johan v. Saveland i formell ordning
ha ”lovat varandra, att dela arvet efter Leonard von Saveland,
Johan som arv och Vollrath som testamentstagare.”

Till förmyndare och vårdnadshavare för de två ensamstående
flickorna, Elisabet och Maria, utsågs barnens morfar Vincent
Beckman tillsammans med Vollrath. De bodde hos morfadern. År
1682 fick David II Amija de bägge förmyndarnas tillstånd att gifta
sig med den äldre systern Elisabet (då 15 år). David erbjöd sig,
efter morfaderns bortgång två år senare, att ta hand om Maria (f
1669), sin unga svägerska, som då hunnit bli 15 år.

Vollrath hade inget emot detta och anhöll i formell ordning om att
befrias från sitt uppdrag som vårdnadshavare och förmyndare för
Maria, men magistraten ansåg att förmyndarskapet även fortsatt
borde delas, nu mellan David II Amija och Vollrath Tham.
Eftersom Vollrath var den äldre, skulle Maria - i vart fall under
viss tid - först bo hos Vollrath och Gertrud, resonerade
magistraten. Så blev det. Men nu började problemen.

Tycke uppstod nämligen mellan Vollraths och Gertruds son Sebastian
(18 år) och Maria. Men med hänsyn till Vollraths förmyndarskap
m.m. för Maria, ansågs vårdnadsarrangemanget nu olämpligt och
det beslutades att Maria skulle flytta över till svågern David och
systern Elisabet. Maria själv föreföll inte ha motsatt sig detta, om
hon hade möjlighet att kunna fortsätta träffa Sebastian och hans
familj. Men David försökte nu med olika medel hindra detta, när
han också misstänkte att äktenskap ”började planläggas” mellan
Maria och Sebastian. Ärendet vandrade i olika rättsinstanser ända
upp till Kungl. Maj:t. Huvudsakligen med beslut, att Maria skulle
vara kvar hos systern och svågern. Vollrath beklagade sig när det
framkom, att David II Amija med ”eldgaffel” hindrat Maria att
lämna huset. Vid ett tillfälle försökte Gertrud därför hjälpa Maria
att lämna, vilket förhindrades av Davids ”drängar.”

Dagen därpå skickade Vollrath en av sina ”drängar” med vars hjälp hon
lyckades ta sig ut. Hon återvände dock till sin syster och svåger,
efter ingripande av myndighet. Men David började nu vidta
åtgärder för att i stället skicka Maria till Stockholm med en
släkting. Vollrath, som ju alltjämt också var förmyndare, besvärade sig hos magistraten, som förbjöd detta. Saken följdes
upp av stadens militärkommendant, som meddelade David, att
Maria inte skulle tillåtas passera stadsporten.

Vi är nu framme vid mitten av år 1686. David och Vollrath hävdar
båda i inlagor, att den andre visat sig olämplig som förmyndare
och vårdnadshavare. Vollrath föreslår lösningen, att man skulle
försöka hitta en lämplig tredje part. Maria vistas nu olovligen i
praktiken mestadels i Thams hus, ev. på landeriet. Sebastian hade
emellertid nu friat till Maria och fått en släkting, att inför berörd
myndighet ”edligen attestera” detta.

David motsatte sig dock alltjämt och ärendet hänsköts till högsta instans. Maria hävdar att hon med stöd av ett kungligt brev har tillstånd att vara på ”annat ställe” tills dess saken avgjorts av Kungl. Maj:t. Vi känner inte till
vari denna högsta instans i sin vishet till sist landade. Men det hela
slutade i vart fall med, att Sebastian den 17/8 1686 kunde gifta sig
med ”jungfru” Maria von Saveland. Brudparet var då unga,
Sebastian 20 och Maria 17 år.

- Varför motsatte sig David II Amija så hårdnackat? Fruktade han
konkurrens från det uppstickande Thamska handelshuset genom
den kapitalinjektion äktenskapet även skulle medföra? Snart
gillade David läget och accepterade helt sin nye svåger och de
blev även affärskompanjoner. - ”Sedan förbindelsen, trots rätt
extrema åtgärder från Amijas sida, väl kommit till stånd, år 1686,
försonade han sig dock fullständigt med den nye svågern, snart en
av Göteborgs främsta män”, summmerar en annan källa, (Svenskt
Biografiskt lexikon, Riksarkivet).

10. Vollraths gärning.

Om man, innan vi går vidare, skulle försöka sammanfatta
Vollraths liv och gärning finns några tydliga markörer. Han fattade
ett avgörande beslut vid val av yrkesutbildning; han tog två
betydelsefulla språng, från Landsberg till Luebeck, från Luebeck till Göteborg; han förstod vikten av lokal förankring i kyrkan och
magistraten/rådhuset för fortsatt integrering och nätverkande i sitt
nya hemland; hans moraliska kompass var troligen kalibrerad
efter en stabil livsåskådning på luthersk-evangelisk grund: Gåvan
senare i livet av en nattvardskalk till sin gamla hemförsamling i
Landsberg, talar ett tydligt språk.

Han skaffade en trivsam bostad i lantlig miljö för sin växande familj. Äktenskapet antagligen lyckligt. De barn som uppnådde vuxen ålder, ingick kanske i något fall efter tidens sed under viss vägledning - äktenskap, som
verkar även ha tryggat ett fortsatt välstånd av ett slag han själv var
i färd att skapa. Affärerna gick bra och förefaller ha hanterats
noggrant utan för stort risktagande. Han lyckades skola in ende
sonen i handelshusets verksamhet så väl att denne, när det blev
dags, visade både lust och förmåga till nya friska tag. - Han tycks
helt enkelt ha gjort det mesta rätt.

11. Sebastian tar över - ”ett skepp kommer lastat.”

Efter Vollraths bortgång 69 år gammal den 23/10 (begr. 25/11) år
1700, övertogs handelshuset av ende sonen Sebastian (f 9/9 1666
i Gtbg, d 25/5 1729 i Gtbg). Enligt uppgift ska han redan år 1691 i
praktiken ha tagit över verksamheten. Född och uppvuxen i
Göteborg var han vid faderns bortgång 34 år gammal. Vi saknar
information om hans utbildning. Adelsbrevet talar i allmänna ord
om att han i ungdomen vinnlade sig om ”bookelige konster.” En
donation till Tyska Skolan kan tyda på att han varit elev där.
Sannolikt tränades han redan från unga år i faderns företag, när
han kan ha visat intresse och fallenhet för affärer. Från barndomen
förmodligen tvåspråkig. I hemmet talades nog tyska. Samma
språk användes antagligen också i handelskorrespondensen med
utlandet.

Sedan vårdnadstvisten lösts och han fått gifta sig med Maria och
relationen till handelshuset Amija därmed normaliserats samt
systrarna en efter en gift sig med affärsmän i Göteborg eller
Stockholm, fick han av allt att döma även härigenom ett såväl
privat som professionellt värdefullt och växande nätverk.
Den formella karriären kan sammanfattas så: Rådman
1702-1711/12, assessor i Kommerskollegium (handel, industri och
sjöfart) år 1712, kommerseråd 1716, med säte och stämma i
kollegiet när han vistades i Stockholm, annars som
korresponderande medlem; (under större delen av hans tid som
kommerseråd var Magnus Julius de la Gardie, president i
Kommerskollegium). Adlad år 1716 med bibehållet namn.
Liksom fadern en period föreståndare för Tyska Kyrkan. Under
tiden som rådman hade han på Magistratens uppdrag överinseende
över Göteborgs Hospital. Kapten för Borgerskapet. Mecenat
(Collegium illustrae).

Samtidigt skockade sig molnen över landet. Danmark-Norge,
Ryssland och Sachsen-Polen, som förlorat mest på Sveriges
tidigare utvidgning, bildade förbund, till vilket senare anslöt sig
Preussen, som hade ett gott öga till svenska Pommern. De
bedömde tillfället gynnsamt, när Karl XI avlidit och hans blott 15
årige son av riksdagen år 1697 förklarats myndig konung. Det
Stora Nordiska Kriget utbröt 1700 och varade till år 1721. Sverige
hade nu egentligen inga allierade men visst stöd av sjömakterna
England och Nederländerna, vilka värnade om en maktbalans i
norr. Den danska flottan kan ha ställt till bekymmer för
handelssjöfarten.

Trots de oroliga tiderna expanderade affärerna till att omfatta
skeppsrederi, antagligen en nödvändig förutsättning för
framgångsrik exportverksamhet. För att fartygen inte skulle
behöva gå tomma på hemvägen, kompletterades exporten av järn
med import av oftast spannmål, ibland salt. Krigets växlingar
medförde stigande priser inte minst på spannmål; handeln härmed
kan tidvis ha utgjort den viktigare inkomstkällan.

Det uppges att Vollrath vid ett tillfälle år 1697, sålunda innan Sebastian formellt övertagit ledningen av företaget, men redan skötte mycket av den
dagliga verksamheten, blev kontaktad av Magistraten. Det hade
nämligen kommit till dess kännedom, att Sebastian av sina
affärskontakter i Pommern fått rådet att sälja ett för handelshuset
ämnat parti råg i Nederländerna, där priset var ännu högre, varför
lasten med fördel borde omdirigeras.

Magistraten - starkt bekymrad över rådande brist på livsmedel i Göteborg - satte sig då i förbindelse med generalguvernören i svenska Pommern för att
hålla kvar råglasten. Sebastian förständigades samtidigt vid hot
om sanktioner, att avstå från att ändra skeppets destination. Man
insåg, att möjligheten till en kortsiktig god och snabb affär, måste
vägas mot andra hänsyn och mot risken att handelshusets
anseende långsiktigt kunde ta skada, varpå man beslöt lossa lasten
i Göteborg, som ursprungligen tänkt.

Satsningen på frakt på egen köl ledde till att Sebastian även åtog
sig postbefordran över Östersjön och Nordsjön, inte minst viktigt
under krigsåren. Han fortsatte också som delägare i en repslagarbana.
Pågående krig inbegrep även ekonomisk krigföring mot fientliga
makters handelssjöfart. Ett inslag häri var den kaparverksamhet
som bedrevs med regeringens goda minne. Licens kunde utfärdas
i form av kaparbrev, vari bl.a. reglerades hur ”prisen” (beslagtaget
fartyg och last) skulle fördelas mellan Kronan och kaparen. Ett
utslag av Sebastians riskbenägenhet, var när han år 1708 från
Frankrike inköpt ett fartyg för fraktfart på Medelhavet. Sedan han
emellertid tillsammans med några likasinnade, (hans frus
syskonbarn David III Amija, son till ovannämnde svågern DIIA,
och svågern Hieronymus Gripenstedt, systern Catharinas man,
samt några till), år 1711 förvärvat kaparbrev, ändrades affärsidén
till något av ett partrederi och samriskföretag.

Fartyget - nu kaparfregatten Carolus XII - utrustades med 10 kanoner samt 12 attrapper av trä, tillsammans ämnade att inge önskad respekt. Till
befälhavare utsågs en Olof Anckarström, underlöjtnant i
Amiralitetet. Fartyget hade dock oturen att redan år 1712 utanför
norska kusten bli tagen av en dansk/norsk, måhända ännu starkare
bestyckad, kapare från Bergen. Dess befälhavare var likväl
hygglig nog att låta Anckarström med besättning avtåga fritt. -
Företagets snöpliga utgång innebar kanske både början och slutet
på ett försök i en bransch med något speciell riskprofil.

12. Affärernas huvudspår.

De göteborgska handelshusen verksamma på detta område hade
på den tiden av allt att döma ett ofta likartat affärsupplägg. Inköp
av stångjärn, export härav gärna på egen köl, import av oftast
spannmål, det senare tidvis med högre lönsamhet. För att få
inköpsledet av järn att fungera, var vanligen nödvändigt att bevilja
kredit i form av förskott, med säkerhet i produktionen, s.k. förlag.
Järnbruken var nämligen ofta obenägna att inköpa järnmalm och
eventuellt energikomponenten träkol samt frakta insatsvarorna till
bruket, som ju var beläget där energin fanns, vid en lämplig fors,
och där starta produktion, innan man visste om det fanns en solid
köpare med betalningsvilja. Vid brukets masugn framställdes
tackjärn, men för att bli smidbart måste andelen kol sänkas genom
att processa tackjärnet ytterligare vid en stångjärnshammare.
Slutprodukten stångjärn, stämplades med brukets signum som
ursprungsbeteckning och kvalitetsmarkör. Nu skedde betalning
och avräkning mot förskottet samt upphämtning av köparen eller
dess ombud. Denne svarade sedan för fortsatt transport och
lagring fram till eventuell export utomlands.

Handelshusens överskott placerades ofta direkt i fastigheter. Ett
annat sätt var att låna ut pengar, ofta mot säkerhet i en fastighet.
Kunde lånet inte lösas av gäldenären och panten lyftas av, hände
inte sällan att köpebrev upprättades och fastigheten bytte ägare. Vid något tillfälle nämnde ovan omtalade Henrik Jacob Hildebrand, att han på så sätt förvärvat Forsviks Bruk i Västergötland, inte långt från Karlsborg vid Vätterns västra strand. Men egentligen hade han själv inget intresse av att driva bruket. Han började dessutom bli till åren. Bruket hade skapats av en från Skottland invandrad familj Boy/von Boij, som efter en rad andra
bruksprojekt, på 1680-talet börjat intressera sig också för
strömmarna vid Forsviks sätesgård, en från riksamiralen G.O.
Stenbock år 1683 till Kronan reducerad egendom. Anton von Boij
fick till en början arrendera denna på ett längre kontrakt. Den
omfattande då tjugoen hemman och andra jordbrukslägenheter.
Nödvändiga investeringar gjordes. Sätesgården kompletterades
med en mindre industri - ett bruk skapades.

År 1700 fick han Kungens tillstånd att förvärva egendomen genom ett byte mot vederlag av andra fastigheter. Den beskrevs då som en
bruksanläggning i gott skick med två hammare och fyra
smideshärdar/smedjor, en med vattenkraft driven såg respektive
kvarn, behövliga bostadshus och ekonomibyggnader samt en
ålderdomligt utformad sätesgård, till vilken alltså hörde ett antal
utgårdar och torp. En bit därifrån, i Granvik nära Vättern, norr om
Karlsborg, låg masugnen. Det Stora Nordiska Kriget blev snart
upptakten till v. Boijs problem. Kriget med Danmark ökade risken
för järnexporten till England. Likviditeten minskade. Han fick
problem att klara amorteringar och räntor samt av kriget
föranledda ökade skatter och s.k. kontributioner (tidsbegränsade
och specialdestinerade skatter). Som ofta i krigstider tillstötte
allmän dyrtid, men han fick svårt att kompensera stigande
kostnader med höjda priser på järnet. Skuldsättningen ökade och
när Anton v. Boij avled år 1710, begärde Hildebrand, som hade de
största inteckningarna i denna del av kvarlåtenskapen, lagfart på
denna.

Efter fortsatta juridiska turer beviljades lagfart år 1711.
Hildebrands egna huvudsakliga ekonomiska intressen låg på annat
håll. Han sålde därför Forsviks Bruk till Sebastian Tham den 18/7
1712 för 39.000:- daler kopparmynt (= ca 9 m SEK/2022, efter 
KpI index). Om det stämmer att värdet av Hildebrands pant inkl.
ränta år 1710 var 40.000:- caroliner silvermynt, (ca 5.5 m
SEK/2022, efter KpI index), gjorde sig säljaren en förtjänst av
motsvarande ca 3.5 m SEK på knappt två års innehav, kanske inte
orimligt om konjunkturen nu var bättre. Detta skedde alltså
samma år som debaclet med kaparfregatten Carolus XII och som
Sebastian blev assessor i Kommerskollegium. Det året gifte sig
även äldsta dottern Anna Maria. - Forsviks Bruk kom sedan att
under 127 år innehas av Sebastian och hans efterkommande.

13. Nya äktenskap.

Innan vi går vidare, kan det vara skäl att något återvända till den
privata sfären. Sebastians första hustru, Maria von Saveland, avled
år 1696 endast 27 år gammal. Av de fem barnen uppnådde två
vuxen ålder: sonen Vollrath (f 1687), stamfader för dem som
betydligt senare kommit att skriva sig Tamm, och dottern Anna
Maria, (f 1689), år 1712 gm en kammarherre Carl Henrik von
Schönfelt (1664-1738). (Som en kuriositet kan nämnas, att Carl
Henrik, som tillhörde en i Sverige naturaliserad tysk-romersk
riksadlig ätt, först fick anhålla om tillstånd att ingå ofrälse gifte
med Anna Maria: Nedre justitierevisionens protokoll år 1712.)
År 1698 gifter Sebastian, 32 år, om sig i Stockholm med
Catharina Scharenberg (f 1680). Om den då 18 åriga bruden vet vi
inte annat än att hon uppges dotter till köpman Johan Scharenberg
(f i Luebeck) och Catharina Alten-Eeck i Stockholm. I det
äktenskapet föds fyra barn, varav två uppnår vuxen ålder: dottern
Gertrud (f 1702, gm en lagman, frih. von Knorring) och sonen
Johan (f 1703), som dock ej blir stamfader för någon släktgren.
Andra hustrun Catharina Scharenberg avlider redan år 1704, alltså
vid endast 24 år och när sonen Johan blott är tre månader och
dottern Gertrud 2 år. Sebastian står åter ensam, nu med fyra barn:
två tonåringar från första äktenskapet (Vollrath och Anna Maria)
två småbarn (Gertrud och Johan) i det andra. Samtidigt pågår
arbetet på firman och bygget av en ny bostad, varom mera nedan.
Hur klarar han detta? Kanske någon i familjen kan bistå. Och en
person i hans omständigheter hade naturligtvis uppbackning av
hushållsanställda; en amma gick också säkert att få tag på.
Vid 42 års ålder gifter Sebastian sig i vart fall för tredje gången i
Göteborg år 1708, nu med Elisabet Cronström, (f 1688). Samma
år lät han måla porträtt av sin nya hustru och sig själv av Georg
Engelhard Schröder, då verksam i Göteborg, men senare
hovkonterfejare, känd för sina representationsportätt av rikets
ledande personligheter. Elisabet kom att överleva sin make i 42 år,
men redan tidigt spela en roll även i förvaltningen av en växande
förmögenhet. Vid giftermålet var bruden knappt 20 år. Hennes två
”bonusbarn” från Sebastians första gifte med Elisabet v. Saveland,
Vollrath och Anna Maria, var då 21 resp. 19 år. Inte helt lätt för en
så ung styvmor, ”bonusmamma”. Härtill kom Sebastians två
småbarn, Gertrud och Johan, från hans andra äktenskap. Elisabet
födde dessutom tio egna barn, varav sex uppnådde vuxen ålder.
Några ord om hennes bakgrund.

14. Elisabet Cronström.
Elisabet (1688-1771) härstammade från en familj Kock, valloner
från Liege i nuvarande Belgien. Stamfadern Marcus (1585-1657)
invandrade till Sverige och fick under Gustav II Adolf
befattningen som (riks-)myntmästare. Han övertog år 1642
förvaltningen av och möjligen en andel i Avesta Kopparkompani
och anlade där ett myntverk. Han påstås ha varit den förste att slå
runda mynt i Sverige. Parallellt drevs där även järnhantering i
mindre skala, men som i en framtid kom att dominera
verksamheten. Sonen Isaac Kock, (1620-1679), var också
myntmästare och verksam vid Avesta Bruk, kammmarråd och
knuten till Bergskollegium. Från 1650 och framåt skapade han för
privat del Horndals järnbruk (masugn och två stångjärnshammare)
i Dalarna, genom att steg för steg inköpa olika lokala bergsmäns
verksamhet, när lönsamheten sviktade och statsmakterna
dessutom prioriterade kopparbruken. Isaac adlades år 1667 med
namnet Cronström. Isaacs son Peter Cronström (1651-1708), gm
Johanna Grau, var föräldrar till Elisabet. Peter var bruksägare,
Horndals Bruk med Valla masugn och assessor i Bergskollegium.
En bror till Elisabet stupade som ung vid Poltava.
(Isaac II, en bror till Elisabets far Peter, valde den militära banan,
gick i fransk och nederländsk krigstjänst och blev general. Under
sin medverkan i spanska tronföljdskriget kom han på god fot med
arvlantgreven av Hessen-Kassel. Denne upphöjde honom till
friherre vid sin kröning som Fredrik I av Sverige. En annan
farbror till Elisabet, Daniel Cronström (1655-1719), var en kort tid
assessor i Svea Hovrätt, innnan han fick ett diplomatiskt uppdrag
som sekreterare i Nils Bielkes ambassad till Paris 1679-82, men
blev kvar sedan Bielke återvänt. År 1702 uppges Daniel ha
förordnats till ministerresident och år 1705 till envoye´. Han
stannade kvar i den franska huvudstaden till sin bortgång år 1719
och anses ha varit en ”god kännare av franska förhållanden, men i
övrigt inte ha gjort något större avtryck som diplomat.” En rätt
intensiv brevväxling på franska med arkitekten Nicodemus Tessin
d.y. i olika kulturella ämnen, har utgivits av Nationalmuséum:
”Extraits d’une correspondence, 1693-1718, entre l’architecte
Nicodeme Tessin le jeune et Daniel Cronström.” Han intresserade
sig främst för kultur i bred bemärkelse och iklädde sig rollen som
kulturprofil, varvid han med avsevärd energi gjorde en bestående
insats som förmedlare och kontaktperson i bägge riktningarna.)
- Elisabet tillhörde onekligen en intressant släkt, vars anseende
inom den s.k. Skeppsbroadeln, alltjämt manifesteras av det
Cronströmska palatset, färdigställt år 1675 och tillskrivet Jean de
la Vallée, på Skeppsbron 10, Stockholm, idag Sjöfartshuset.
Uppfört av Elisabets farfar Isaac Kock/Cronström.

15. Var bodde Sebastian?

Man undrar givetvis var i Göteborg Sebastian bodde? Knappast i
fastigheten vid Norra Hamngatan 6, eftersom denna uppfördes av
sonen Vollrath år 1732, alltså efter Sebastians död. Ett patricierhus
som därefter gått under benämningen ”Thamska huset.” Svaret får
vi troligen i information från Göteborgs stad, som upplyser om att
handelsmannen Sebastian Tham år 1702 köpte en tomt i kvarteret
Högvakten (rote 6, tomt 32) vid Stora Torget (nuv. Gustav Adolfs
torg). År 1703-05 uppfördes där ett rött hus av trä i karolinsk stil i
två våningar med vita pilastrar. Detta var sålunda under
uppförande när hustru nr två, Catarina Scharenberg, avled och rätt
nybyggt när Sebastian gifter sig för tredje gången 1708 med
Elisabet Cronström.

År 1745 såldes fastigheten, men förstördes året därpå i en stor stadsbrand. Det byggdes upp igen av nye ägaren, nu i sten. - Senare, på 1800- talet, blev det Börshuset. I bouppteckningen (1729) efter Sebastian figurerar emellertid
”stenhuset i staden,” vilket i arvsskiftet tilldelas hans änka nu under beteckningen ”det stora huset i staden.” Enligt uppgift skulle detta haft address: V:a Hamngatan 19, en annan adressangivelse: hörnet Hamngatan - Sillgatan. De bägge husen kan tidvis ha ägts parallellt, varvid man i något skede flyttade från det mindre på Stora Torget till en större bostad på Västra
Hamngatan, när familjen växte så avsevärt. Kanske äldste sonen
Vollrath fick överta trähuset vid Stora Torget, innan han byggde
sitt eget stenhus på N. Hamngatan 6?

17. Driften av Forsviks Bruk.

Järnbruket var huvudsaken. Lantbruket, den av vattenkraft drivna
kvarnen respektive sågen, binäringar, som dock bidrog till
brukssamhällets försörjning. Skogen var, som redan påpekats,
viktig. Kolmilor anlades på flera platser runt Granvik och Forsvik
och sköttes av de lokala brukarna av marken. Så fort tillfälle gavs
köptes nya fastigheter med skog, särskilt i de närmast berörda
Undenäs och Mölltorps socknar. Malm och tackjärn inhandlades
företrädesvis från Nora bergslag i Västmanland och Hasselkulla
gruvor i Närke. Järnmalm kunde även tas från Taberg i Småland.
Malmen fraktades vanligen landvägen till Askersund vid Vätterns
norra spets.

Det verkar som om Forsviks Bruk oftast kunde hämta upp järnmalm/tackjärn i Askersund och därifrån med egna fraktskutor föra lasten till masugnen i Granvik vid Vätterns västra sida. Där skedde lossning. Järnmalmen togs omhand på platsen, medan tackjärnet antingen omlastades för fortsatt landtransport till stångjärnshamrarna och smideshärdarna vid Forsvik eller fortsatte sjövägen dit. Det vid Granviks masugn under masmästaren framställda tackjärnet gick sedan vanligen landvägen till Forsvik. En särskild transportapparat krävdes för kalk, som behövdes i
processen. Det fraktades sjövägen från orter strax söder om
Askersund till Granvik. Det färdiga stångjärnet stämplades och
fraktades sedan på skuta på sjön Viken till en plats kallad 
Stenstaden, där omlastning äger rum för fortsatt landtransport till
Mariestad och dess järnvåg vid Vänern.

Efter denna procedur sker ny omlastning till fraktskuta för transport på Vänern till Vänersborg och därifrån vidare på Göta älv till Göteborg för
lagring t.v. i handelshusets försorg. Det är oklart om denna
logistikkedja ombesörjdes av bruket och handelshuset helt på egen
hand eller om man vid denna tid kan inköpa transporttjänster från
utomstående. Man kan dock utgå från att en hel del av
landtransporterna utförs av traktens bönder i några fall kanske
som s.k. dagsverke.

Smederna var givetvis viktiga för verksamheten. Under ledning av
översmedsmästaren kunde kvalitén påverkas. De förefaller ha
betalats med en rörlig komponent, ett slags ackord, olika för grovresp.
klensmide. Hur mycket stångjärn som borde kunna utvinnas
ur en viss mängd tackjärn var dessutom fastställt i en norm.
Kunde smeden ”ge järnet” och överskrida normen, s.k. överjärn, fick han extra betalt. I ett senare skede vidareförädlas en mindre del av stångjärnet vid smedjorna i Forsvik till slutprodukter såsom spik, enklare verktyg,
jordbruksredskap, mindre ankare samt komponenter till
husbyggen och vagnmakare. Det såldes till beställare eller i
brukets handelsbod.

Efter tillkomsten av Göta Kanal förenklades transporterna. Men
det är en senare historia, långt efter Sebastians och Elisabets tid.
En intressant detalj är här, att de båda kända bröderna John
Ericsson (USS Monitor) och Nils Ericson (Göta Kanal,
järnvägarna) under några år växte upp vid Forsviks Bruk, där
fadern, från Värmland, var bergssprängare vid kanalbygget och
modern förestod en matservering. Balzar von Platen fick ögonen
på de båda begåvade bröderna och ordnade plats vid elevskolan
för kanalprojektet, varefter de fick anställning på dess ritkontor.)

16. Affärsman, brukspatron - ”bourgeois gentilhomme”.

När Sebastian förvärvar Forsviks Bruk år 1712 från Hildebrand
var han alltså sedan 4 år gift med Elisabet Cronström. Man kan
förmoda att han rådgjort med henne före beslutet. Ehuru född i
Stockholm, var hon även uppväxt på Avesta Bruk och det
anknutna Bjurfors Mässingsbruk och möjligen på Horndals Bruk i
vilket hon blev delägare. Hon lär ha fått en god allmän utbildning,
även om den bestått av privat undervisning hemma. Men till 
skillnad från Sebastian hade hon egna upplevelser från vad driften
av ett bruk innebär. En kvinnlig förebild hade hon dessutom i sin
farmor (Kristina Hanssen/Cronström, borgardotter från
Stockholm). Som änka i 30 år drev hon flera bruk i Bergslagen
jämsides med en hård kamp för att behålla egendomen undan
reduktionen.Hon ansågs ”väl förvalta förmögenheten och visste att hårt kämpa för sin rätt.”

Genom förvärvet av Forsviks Bruk kunde produktion, försäljning
och export ske under samma hatt. Efter hand verkar en viss
arbetsfördelning ha utvecklats enligt vilken Sebastian främst
fortsatte att driva handelshuset i Göteborg, medan Elisabet hade
överinseende över bruksrörelsen med en bruksinspektor på
Forsviks bruksgård för den dagliga löpande verksamheten.
Bruket hade vid Sebastians övertagande förmodligen en
underhållsskuld till följd av förre ägarens ekonomiska problem de
sista åren, följt av en tid av också mer osäkra ägandeförhållanden.
Även av andra skäl krävde skötseln viss regelbunden tillsyn av
ägaren, utöver vad bruksinspektoren kunde prestera, och denne
bodde på bruksgården, Forsviks sätesgård. Virke var t.ex. en
bristvara under stor del av 1700-talet och Sebastian vänder sig till
Kammarkollegiet för att få arrendera kronoskog, som tidigare
kunnat utnyttjas av v. Boij. En del tyder på att Sebastian vid denna
tid också börjat bevaka fastighetsmarknaden i syfte att trygga
försörjningen av ved till träkol främst för driften av masugnen i
Granvik, som ju hörde till bruket. Resurser fanns. År 1715 uppges
han ha taxerats för den näst största förmögenheten i Göteborg.
(Anmärkningsvärt är att på tredje plats kom systern Catharina gm
Hieronymus Berger nob. Gripenstedt, från ett tidigare äktenskap
änka efter den mycket välbärgade köpmannen Jacob Radhe.)

År 1714 förvärvar Sebastian - såsom av en händelse -
dispositionsrätten till det närbelägna Sannums säteri i Undenäs
socken, liksom Forsviks Bruk beläget vid sjön Viken. Fastigheten
hade lämnats som pant för ett lån till ägaren, kungl. rådet Jacob
Spens. Med förvärvet kunde han slå två flugor i en smäll. Skogen
var väsentlig för att trygga tillgången på träkol för smideshärdarna
och masugnen. Åkermark, en kreatursbesättning och betesmark
fick han på köpet. Och - inte minst - en kataktärsbyggnad med två
flyglar från 1670-talet som lämplig bostad, hörde till. Denna finns
tyvärr inte längre kvar. Men det fanns en hake. Sannum var i jordregistret klassat som frälse och fick endast ägas av adlig person. Därför kunde
Sebastian blott få dispositionsrätt. Detta löstes dock när han -
liksom av en händelse - år 1716, nästan 50 år gammal, blev adlad.
Varför? Flera andra prominenta köpmän, t.ex. David Amija i olika
led eller den så småningom kanske mest framstående av dem alla,
Niklas Sahlgren, blev inte adlade. Kanske därför att ett adelskap
kunde onödigtvis komplicera deras möjligheter att fortsätta
bedriva borgerlig näringsverksamhet enligt den tidens
näringsrättsliga system. Hur Sebastian och hans äldste son
Vollrath hanterade det problemet får vi återkomma till.
Adelsbrevet talar om hans allmänna duglighet, goda anseende och
omdöme samt sociala ansvarstagande; han var också med och
finansierade den svenska statsskulden.

Att han samma år uppnådde position som kommerseråd i Kommerskollegium, måste rimligen ha vägt tungt. En omständighet som inte kan åberopas, men som indirekt kan ha haft någon betydelse, var att han i tidens ståndssamhälle nu hade lägre status än sin hustru. Sist, men inte
minst, hade han ett eget personligt intresse. Hur han gick till väga
för att i maktens korridorer i Stockholm ev. söka påverka ärendet
vet vi inte. Det kan inte ha varit helt lätt, när landet styrdes av en
enväldig konung, som dessutom sin vana trogen befann sig i fält,
denna gång mot Norge. Men det gick vägen. År 1719 följdes
saken upp med introduktion på Riddarhuset, en vanligen dyrbar
historia, men som nog inte vållade Sebastian större problem.
Samma år beviljades han lagfart som ägare till Sannum.

Nu fanns förutsättning att hålla bättre ”koll” på bruksrörelsen. Då ägaren
behärskade försäljningsledet, kunde man också lättare avpassa
produktionen efter marknadens behov. Tidigare har i stora drag
redovisats hur järnbruksdrift på den tiden gick till. Nu behöver
man dock ej bekymra sig så mycket om förskottsbetalning och s.k.
förlag. Här är inte tillfället att skildra Forsviks Bruks historia.
Försök i den riktningen har gjorts av andra. Några huvuddrag i
verksamheten kan likväl förtjäna belysning, för att bättre förstå
vad Sebastian och Elisabet här ägnade sig åt - och om ”utmaningarna.”

19. Sebastian bankir?

Sebastian och Elisabet stod vid denna tid vid krönet av sin bana.
Ca år 1723 lät han ånyo måla porträtt av sig och hustrun, nu av
den i huvudstaden verksamme Martin van Mijtens d.ä. Ett annat
uttryck härför kan vara när de år 1722 i sitt hem i Göteborg som
övernattande gäster tar emot kungaparet Fredrik och Ulrika
Eleonora. Varför får de inte logi hos landshövdingen? Det antyds
ibland att Elisabet skulle haft en vänskapsrelation med Ulrika
Eleonora. De var jämnåriga, inte omöjligt, men konkret stöd för
detta har ej gått att finna. Elisabet flyttade vid sitt giftermål redan
som 20-åring till Göteborg. Någon form av personlig relation kan
de möjligen ändå ha haft, måhända återupplivat från senare besök
i huvudstaden. Sebastian kan antagligen också ibland ha behövt
besöka Stockholm för möten t.ex. i Kommerskollegium.

Efter att ha adlats hade han en egen permanent plats i riksdagen, men den
kunde han först inta sedan han år 1719 beviljats introduktion på
riddarhuset. Vi vet dock inte datum för introduktionen. I vart fall
är det mindre troligt, att han redan skulle ha hunnit bevista den
viktiga riksdagen år 1719, som började i januari. Då valdes Ulrika
Eleonora d.y., (efter att först motvilligt ha avsagt sig arvsrätten
efter sin stupade broder), formellt till regerande drottning varefter
en ny regeringsform antogs. Redan från år 1718 hade hon ju dock
regerat på ett mer oklart mandat, då hon hävdat arvsrätt och
fortsatt regemente av Guds nåde. Riksdagen år 1719 markerade
Frihetstidens början. Men hon abdikerade ju snart till förmån för
sin make, arvprins Fredrik av Hessen-Kassel av huset Brabant,
sedan år 1715 gift med Ulrika Eleonora och som riksdagen år
1720 i stället valde till konung. Kan Sebastian ha deltagit i denna
riksdag? Inte omöjligt. Som nybliven medlem kan det ha varit
förpliktande - och säkert rätt lockande - att få medverka på
ytterligare ett historiskt riksmöte, som på dagordningen hade inte
bara val av konung och kungahus, utan även fortsatt arbete på den
nya regeringsformen.

Möte på riksdagen var därtill ett tillfälle att som ny i ”klubben” få visa upp sig, knyta an till gamla bekanta och till nätverkande i korridorerna och under alla sociala aktiviteter i anslutning till riksmötet. Kanske följde Elisabet med
varvid de kunde bo i Cronströmska huset på Skeppsbron? - Försök
att via riksarkivets databas få fram deltagarlista från riksdagarna
har dock inte lyckats. Det fanns även privata skäl. För att träffa barn och barnbarn. I Stockholm bodde ju nämligen dottern Anna Maria, gift med
kammarherren Carl Henrik v. Schönfelt, (1664-1738). Dottern
avled dock år 1721. Förutom Kommerskollegium och ev. Riksdagen hade Sebastian antagligen allehanda göromål att bestyra i huvudstaden. Om man
hoppar några år framåt i tiden och granskar den omfattande boutredningen efter hans bortgång år 1729, finner man, att den största posten utgörs av s.k. säkra fordringar.

Till ett större belopp än värdet av fastigheterna; (häri inräknades av formella skäl inte Forsviks Bruk, eftersom det då pågick en rättsprocess mot förre
ägarens v. Boij arvingar. De ville icke ge ifrån sig några
minoritetsandelar, som av någon anledning ej omfattats av
Hildebrands pant. Kan dessa nu ha gett god avkastning?)
Värdet av dessa ”säkra fordringar” uppgavs i bouppteckningen år
1729 till: 240.586:- daler silvermynt. Med hjälp av
Myntkabinettets omräkningsmekanism utgör detta i 2022 års
penningvärde ca 50:- m SEK, beräknat efter KpI. Används ett
arbetskostnadsindex, kommer man fram till betydligt större
summa. Var Sebastian - förutom kapare - även en slags
procentare?

Man kan då först erinra sig att det i adelsbrevet räknas honom tillgodo, att han ”tid efter annan givit åtskilliga förskott till vår tjänst.” För det andra är det naturligt att handelshusets överskott på likvida medel på något sätt måst hanteras. I en tid utan banker fungerade den tidens kreditgivning mycket tack vare personliga relationer. - Utan all jämförelse i övrigt, fanns lysande
förebilder inte minst i det förgångna och utomlands. I Luebecks
eller Amsterdams handelshus, där ju Gustav Vasa lånade, eller
Huset Fugger i Augsburg, för att inte nämna Huset Medici i
Florens.

På listan över ”säkra låntagare” finner man bl. a. fyra riksråd (Carl
Gustaf Dueker, Ture Bielke, Carl Gustaf Hård af Segerstad till
Hjällö och Jacob Cronstedt (fadern f Olderman, från Rostock,
verksam i Göteborg på pappa Vollraths tid, föreståndare för Tyska
kyrkan). Dessutom några ståndsbröder på bygden. Hanteringen av
dessa VIP-gäldenärer krävde nog en förtroenderelation och
mycket diskret handlag. Saken kunde knappast delegeras till
handelshusets kassakontor. Man kan nog gissa att Sebastian vid
sina besök i Stockholm själv fick handlägga dessa delikata ärenden, varigenom han också kom i kontakt med kretsar utöver
Göteborgs köpmannasocietet och en eller annan lantjunkare på
Västgötaslätten. Fredrik av Hessen var ju bl.a. verksam i Karl den
XII:s armé både före och efter det han år 1715 fick kungens
tillstånd att gifta sig med hans syster. Förutom hans höga militära
grad var hans officiella ställning annars blott lantgreve (eg.
arvlantgreve, innan han år 1730 även blev regerande lantgreve av
Hessen-Kassel) och tills dess hans gemål valdes till drottning.

Men han fick då nöja sig med att bli kungl. höghet, eftersom
riksdagen vägrat utse honom till medregent, vilket drottningen
önskat. Fredrik beskrivs som ”glad, välvillig och frikostig med ett
angenämt umgängessätt” och förhållandevis bildad, en ”bon
viveur”, innan han senare i livet verkar ha spårat ur. Med sin
utåtriktade läggning kan man förmoda att han, när kriget och
militärtjänsten så medgav, rörde sig i Stockholmslivet, innan
ställningen som KH kan ha krävt någon distans. Man kan sålunda
inte helt utesluta, att det vid sociala sammanhang eventuellt på
dessa vägar också etablerats kontakt av ett slag, som inte gjorde
det onaturligt för kungaparet att övernatta hos Sebastian och
Elisabet vid besöket i Göteborg år 1722.

20. Fortsatt bruksrörelse, affärerna och ett förändrat omvärldsläge.

Järnbruken drevs vidare i stort sätt i inkörda former under hela
1700-talet. Vid seklets mitt stod produkter från bergsbruket för ¾
av exporten. Stångjärnet avsattes främst i England. Efterfrågan på
stångjärn var stabil liksom Sveriges länge ledande ställning på den
internationella marknaden. Stora tekniska förändringar kom först
på 1800-talet, då man bl.a. lärde sig att använda stenkol som
energikälla. Sågade trävaror spelade än så länge en obetydlig roll.
Norge dominerade ännu här. Deras sågverk var tekniskt mer
avancerade.

Omvärldsläget förändrades dramatiskt vid de hårda frederna efter
Stora Nordiska Kriget. Genom att först sluta fred med staterna
söderut hoppades Sverige, med begränsad framgång, vinna deras
stöd inför slutförhandlingen med Ryssland. Resultatet (år 1721)
blev ju ändå, att vi förlorade Östersjöprovinserna men i alla fall
lyckades behålla Finland. Förlusten av Riga, det svenska väldets
största stad, var inte minst kännbar p.g.a. dess betydelse för
handeln. Tsar Peter beviljade oss dock en tullfri kvot för import av
spannmål. I Pommern fick vi också behålla bl.a. Stralsund samt
delar av provinsen. Freden med Danmark medförde, att vi
förlorade tullfriheten i Öresund. Kungen fann sig i rollen som
konstitutionell monark och ägnade i stället alltmer tid åt privata
sysselsättningar. Riket styrdes fram till år 1738 i praktiken mest av
mössorna och Arvid Horn, förespråkare för en försiktig
fredspolitik i harmoni med handelsmakterna England och Holland
men även med Danmark, Preussen och Frankrike. - Förlusten av
Riga och tullplikten i Öresund gjorde att betydelsen av Göteborg
snarast växte, men alltjämt en liten stad med ca 17.000 invånare
på 1720-talet.

21. Sebastians bortgång och eftermäle.

Sebastian gick bort i Göteborg den 25 maj år 1729, enl. uppgift kl.
14.45, vid nästan 63 års ålder. Enligt sonen Vollraths
familjeanteckningar, ”vom Brustenkrankheit und auf letzte
Lungenzucht.” Begravningsgudstjänsten ägde rum i Christne
Tyska Kyrka, varefter stoftet fördes till Dala för bisättning. I
begravningståget fördes ett begravningsvapen eller huvudbanér,
som därefter uppsattes i Dala k:a. Då denna revs år 1877, flyttades
detta till Mölltorps k:a.

Ett försök att sammanfatta dragen av hans person och gärning kan
inte undgå att erinra om att han ”föddes med silversked,” men
förvaltade onekligen sitt pund väl. Han hade ett gott omdöme och
förmåga att fånga tillfället i flykten och hålla fler bollar i luften samtidigt. Som framgått ovan var han expansiv och rätt riskbenägen, men verkar inte sällan haft tur. Han hade sannolikt en vinnande personlighet och lätthet att etablera kontakter samt aptit på livet, 19 barn. Hans patriarkalt sociala engagemang visade sig även när han redan år 1715 förmår domkapitlet att välja ut en lämplig lärare till barnen på bruket och han donerar inventarier till bygdens kyrkor.

Han var antagligen stolt över utnämningen till
kommerseråd, den titel han själv använde. Eventuella insatser i
riksdagen återstår att undersöka. Var han någonsin medlem av
sekreta utskottet, det för adel, präster och borgare gemensamma
organ för utrikes- och statsfinansiella frågor, där de viktigaste
ärendena i praktiken ofta avgjordes? Det mesta talar för att han
inte hade tid eller intresse att engagera sig i rikspolitiken.
Porträtten av honom ger intryck av en välsituerad person inte utan
karisma och med godmodig pondus. Att han år 1727 i Stockholm
två år före sin bortgång för tredje gången lät måla sitt och hustruns
porträtt, åter av Schröder, tyder inte på större blygsamhet. Och,
när så krävdes, hade han hårda nypor. (Han gjorde t.ex. en av sina
söner arvlös på grund av ”olydnad sedan unga år.”) - Äldste
sonen Vollrath beskriver fadern som ”gudfruktig, klok, arbetsam
och redlig.”

22. Ett komplicerat arvskifte.

Olika försök har gjorts att summera och omräkna de skilda
tillgångarna i boet, varvid man ibland landat vid en kvarlåtenskap
i miljardklassen enligt dagens penningvärde, beräknat efter ett
arbetskostnadsindex. Men detta måste betraktas som mycket
osäkert, särskilt beroende på svårigheten att värdera de olika och
rätt spretande tillgångarna i fast egendom; bland dessa återfinns,
förutom de mer kända fastigheterna, t.ex. ett antal ”strögods” i
Västergötland samt 88 st jordbruksfastigheter i Halland, som vi
tidigare ej hört talas om. Vad hade Sebastian för avsikt med de
senare? Var det måhända hans tanke att, trots större politisk risk,
skapa ett sammanhängande jordagods i en bördigare landsända?
Eventuellt såldes de av arvingarna, kanske för att kompensera
döttrarna. Dessa fastigheter verkar inte ha omfattats av
testamentet. Vi kan även bortse från sådant som mer hörde till
handelshuset, (kassabehållning, kundfordringar, järnmanufaktur i
lager, repslageriet etc..)

Det var i varje fall en betydande förmögenhet Sebastian
efterlämnade och som han försökte att fördela i sitt testamente,
vari han även vädjade till arvingarna att hålla sams. De var änkan
och de tio barn, som överlevt till vuxen ålder. Fem söner och fem
döttrar. Av de senare hade en dotter avlidit men efterlämnade egna
barn. En av sönerna gjordes emellertid arvlös, men tilldelades
likväl en slags livränta i form av ett kapital, som skulle förvaltas
av en släkting. Testamentet upprättades år 1729, två månader
innan Sebastian gick bort. Något som först komplicerade saken var, att

Stora Dahla skulle avsättas som fideikommiss till förmån för äldste sonen Vollrath. Samtidigt skulle han få lov att dela dispositionsrätten med den
ungefär jämnåriga styvmodern Elisabet. Fideikomisstanken, med
rötter i romersk rätt, hade smugit sig in i svensk rätt via
kontinentaleuropeisk påverkan. Samtidigt var det ett även hos oss
gammalt ”tänk,” att jorden mera tillhör släkten än individen.
Författningsstöd fanns först i 1686 års testamentsstadga, innan
rättsinstitutet fick plats i en lagprodukt av högre valör, 1734 års
lag, men det var ju först några år efter Sebastians bortgång. Idén
att i testamente genom en förbestämd arvsordning för all framtid
vilja säkra viss egendom (inte sälja, dela eller belåna), kan
Sebastian kanske ha fått från sina nya ståndsbröder, där institutet
ju blev rätt populärt för familjens ”konservation och heder.” Men
hade Sebastian samrått med någon i familjen om detta? Kan skälet
ha varit att sonen Vollrath, som ättens blivande huvudman,
kanske inte skulle kunna bedriva köpenskap, en borgerlig
näringsverksamhet, enligt tidens regler och syn på saken.

Resultatet blev i vart fall att änkan Elisabet klandrade testamentet
i denna del, som hon ansåg inkräkta på hennes rättigheter i
kvarlåtenskapen. Och hon fick rätt. Saken avskrevs. Hur reagerade
Vollrath? Vi vet inte. Men med blick på hans påbörjade och
kommande egen verksamhet och karriär i Göteborg, verkar det
inte så troligt, att han egentligen själv helst tänkt sig en framtid
som lantjunkare. Av den fasta egendomen i kvarlåtenskapen nöjde
han sig också med en mindre lantbruksegendom, som nu ej gått att
identifiera. Som kompensation för att Vollrath fått avstå från Stora
Dahla är arvingarna samtidigt eniga om, att han till
bouppteckningsvärdet ska få möjlighet att lösa till sig hela
Forsviks Bruk av övriga arvingar. Kombinationen med
affärsverksamheten i Göteborg hade ju visat sig ett lyckat koncept,
varför man möjligen kan tycka, att Sebastian redan borde ha
försökt underlätta detta även fortsättningsvis, genom att i stället ge
sonen Vollrath en priviligierad arvsrätt i Forsviks Bruk. Men så
blev det alltså inte. Forsvik kunde emellertid ej heller skiftas ännu,
eftersom processen mot v. Boijs arvingar drog ut på tiden. Man
kom (år 1730) därför överens om, att Vollrath till att börja med t.v.
skulle få arrendera bruket av övriga arvingar, (till ett arrende av
2.000:- daler silvermynt per år, motsvarande ca 414.000:-
SEK/2022, beräknat efter KpI; alltjämt betydligt högre, beräknat
efter ett löneindex, enligt Myntkabinettets omräkningsmodell).
I arvsskiftet 1731 fördelades Stora Dahla i stället mellan de tre
sönerna i äktenskapet med Elisabet Cronström (Peter, Alexander
och Isak). Sonen Johan i äktenskap nr två blev, som redan nämnts, arvlös.
Enligt testamentet tilldelades änkan, som f.f.g. i sitt liv nu blivit
myndig (NB så länge hon inte gifte om sig): ”Stora huset i
staden,” Öijareds säteri (inkl. alla inventarier som morgongåva)
och Sannums säteri inklusive tillköpta fastigheter.

Vad fick de fem döttrarna? Av det material som utgör underlag för
denna redogörelse framgår inte detta. Det går dock att utläsa, att
deras män/förmyndare tillsammans med övriga myndiga arvingar
undertecknat arvsskiftet år 1731. Allmänt kan erinras om, att
dotter vid denna tid ärvde ½ mot son enligt landslagen. Enligt
stadslagen gällde lika arvsrätt. Arv inom adeln skulle skiftas enligt
landslag. I döttrarnas fall kan man nog utgå från, att en rätt väl
tilltagen hemgift avdelats för var och en av dem i samband med
deras giftermål förutom deras utstyrsel. Boet hade ju dessutom
andra tillgångar varur de kan ha kompenserats: fastigheterna i
Halland, ”strögodsen” i Västergötland, den stora andelen säkra
fordringar och posten lösöre m.m., som faktiskt översteg värdet av
t.ex. Sannum.

Arvingarnas process mot v. Boijs arvingar slutade år 1731 med
förlikning i högsta instans, varvid Vollrath fick lösa ut dessa. Det
legala hindret att skifta Forsviks Bruk var därmed undanröjt. Men
när saken började bli aktuell två år senare visar sig, att Vollrath
saknar nödvändiga finansiella muskler för att kunna börja lösa ut
syskonen. I stället säljer han sin egen andel i bruket till
styvmodern Elisabet, sedan hon först dessförrinnan ersatt honom
för vad han betalat till v. Boijs arvingar för deras kvarvarande
andel enligt förlikningen. Härigenom förfogar hon nu över en
större andel än någon av de övriga arvingarna. Detta sätter igång
en dynamik varigenom Elisabet steg för steg löser in alla övriga
arvingars andelar i Forsviks Bruk, såväl de egna som styvbarnens.
Hon är nu, år 1733, ensam innehavare av Forsviks Bruk alltjämt i
förening med Sannum, som hon ju fått i testamente. Däremot är
hon beroende av försäljningskanalen via handelshuset, som
övertagits av styvsonen Vollrath.

Av skäl vi inte känner närmare till är Vollrath vid denna tid rätt
belånad och med problem att sköta skuldtjänsten. Möjligen kan
man misstänka, att det kan ha haft samband med att han år
1729-32 lät bygga stenhuset på Norra Hamngatan 6. I vart fall
blev även Elisabet Cronström indragen i två utdragna
rättsprocesser pga. Vollraths skulder ingångna (1731-32). Frågan
var om hon nu år 1733 kunde göras betalningsansvarig för dessa,
då brukets tillverkning lämnats som säkerhet, s.k. förlag.
Tvistemålen avgjordes först år 1744 i högsta instans. Den ena
slutade med att hon, av formaljuridiska skäl beroende på
säkerhetens konstruktion, inte kunde anses ansvarig för lånet.

Den andra processen, avseende ett annat lån, förlorade Elisabet. Hon
ansågs betalningsskyldig för detta samt för rättegångskostnaderna.
Reversen löd på 19.600:- daler silvermyn/ 3,5 m SEK i dagens
mynt, i enlighet med den tidigare tillämpade lägre
omräkningsmekanismen/KpI. Långivare var emellertid inte vem
som helst, kommerserådet och handelsborgmästaren i Göteborg
Jacob Sahlgren tillsammans med en svåger. Jocob var äldre bror
till den senare ännu mer kände Niklas Sahlgren. Saken var rätt
pinsam. Man undrar givetvis hur detta påverkade relationen
mellan Elisabet och Vollrath. I avsaknad av tillgång till brev,
dagböcker eller memoarer kan detta inte besvaras. I Vollraths
”familjeanteckningar” omtalas Elisabet i samband med dop i hans
familj åren 1721-33: ”meine liebe Mutter fr Elisabet Cronström,”
”meine Frau Mutter” E.C; år 1733 åter ”meine liebe Mutter Frau”
E.C. Vid det senare tillfället, ett dop, lät Elisabet sig dock
företrädas av ett ombud. Senare anteckningar saknas.

23. Elisabet Cronström som brukspatron på Forsviks Bruk
1733-71.

Mycket tyder på att Elisabet, sedan hon år 1733 blivit ägare till
Forsviks Bruk, väljer att mer stadigvarande bosätta sig på det
närbelägna Sannum, som - liksom Öijared - är fullt utrustat med
inventarier och husgeråd. Hon fortsätter helt enkelt att som
tidigare ha uppsikt över bruket, men nu också med ett fullt
ägaransvar. Man får utgå från att produktion och försäljning sker
enligt etablerat mönster. Produktionen under bruksinspektoren och
försäljningen genom ägaren. Hon ser också till att den av
Sebastian på sin tid inrättade lärarbefattningen vid bruket
utvecklas till en skola och gör nödvändiga investeringar bl.a i
bostäder för anställda. Samtidigt gör hon nya förvärv av
fastigheter. År 1737 köper hon av en Elsa Ekegren säteriet Kråk
söder om Karlsborg, som hon tio år senare skänker till yngste
sonen Isak. På 1750-talet förvärvas ett 30-tal kronohemman samt
de mindre sätesgårdarna Gälsebo och Mossebo (av en fam.
Dankwardt-Lillieström) och Nygården (av en fam. Krabbe), alla i
Mölltorps socken.

År 1750 köper hon säteriet Dagsnäs, Bjärka socken, S om Skara, (av en fam. Uggla/Dankwardt-Lillieström), men säljer det redan fyra år senare. År 1762 köps stället tillbaka av sonsonen Pehr, som förvandlar det till sitt favoritboende; till den grad, att han inför eftervärlden ju gått under beteckningen ”Pehr Tham till Dagsnäs.” Egendomen stannar i släkten till år 1864. På 1760-talet träffar hon även en uppgörelse med Kronan om
fortsatt användning av den s.k. rekognitionsskogen. Detta var
kronoskog, att disponeras av ett bruk mot ersättning, för att täcka
behovet av kolningsved. Skogen hade tilldelats Forsviks Bruk vid
dess tillblivelse; men det tycks ha rått viss oklarhet härom i
samband med förvärvet av bruket. Ytterligare en gammal
”surdeg” från den von Boijska epoken, som nu rättas till. Detta
kan möjligen förklara varför Sebastian i början var så angelägen
om att inköpa ytterligare skogsegendomar. I denna uppgörelse
företräds Elisabet av sonen Peter på Stora Dahla, som
”förvaltningen blivit anförtrodd.” Uppgifter tyder på att hon på
1760-talet mer varaktigt flyttat till Öijared.

Det är väl då troligt att sonen Peter fått en allt aktivare roll i övervakningen av bruket. Men mot slutet av år 1771 avlider kommerserådinnan Elisabet
Cronström, som hon själv kallar sig, emellertid på Sannum, 83 år
gammal. Samma år överlät hon Öijared på Christian Tham,
sannolikt genom en försäljning. Christian är son till hennes
styvson Vollrath och superkargör på flera av Ostindiska
Kompaniets handelsexpeditioner, varigenom han kan förmodas ha
tjänat ihop en egen förmögenhet. Detta kan förklara varför hon
sista tiden i livet flyttat tillbaka till Sannum. Genom att överlåta
Öijared till Christian anar man en strategi att knyta sina egna barn
närmare Forsvik.

24. Arvet efter Elisabet Cronström.

Elisabet efterlämnade inget testamente. Den rätt omfattande
kvarlåtenskapen fick fördelas i sämja mellan de överlevande
barnen med Sebastian: sönerna Peter, Alexander och Isak samt
döttrarna: avlidna Catharina Tham/von Otters tio barn och
Elisabet Tham/Leijonhufvud. (En tredje dotter Johanna
Christina/von Otter hade avlidit utan barn. Catharina och Johanna
Christina verkar ha varit gifta med två bröder v. Otter.)
Utan att i detalj gå in på fördelningen av arvet, som omfattade
flera fastigheter som figurerat ovan jämte ½ Horndals bruk, Valla
masugn och lotter i Wisbergs järngruva allt i Kopparbergs län
samt säkra fordringar m.m., kan konstateras, att Forsviks Bruk och
gods plus säteriet Sannum splittras mellan sönerna Peter och Isak,
med ⅖ vardera och resterande ⅕ fördelade på Catharina Tham/von
Otters tio barn. Sonen Alexander och dottern Elisabet Tham/Leijonhufvud tar hand om moderns andel i Horndals bruk m.m.

25. Hur går det med Forsviks Bruk?
Bruket plus Sannum samägs nu mellan Peter, Isak och de tio
barnen von Otter, utan att någon, så vitt man kan se, visar
ambition att vilja lösa ut de andra. Peter, eller Petter, som han
själv kallar sig, har redan tidigare satsat på att lösa ut bröderna
Alexander och Isak ur Stora Dahla. Isak löser också ut sig ur
Sannum, mot förvärv av andra gårdar i Mölltorps socken närmare
Kråk. Han har redan fått ärva Gälsebo. Innan vi söker svaret på
frågan hur det går med Forsviks Bruk, ska vi ett slag återvända till Göteborg.

26. Vollrath - järnhandlare och direktör i Ostindiska
Kompaniet.

Sebastians äldste son Vollrath i första äktenskapet med Maria von
Saveland föddes i Göteborg år 1687. Modern avled när Vollrath
var blott nio år gammal. Två år senare gifte fadern ju om sig, men
andra hustrun, Catharina Scharenberg, avled i sin tur år 1704, när
Vollrath alltså var 17 år. Av detta kan man nog ana, att Vollrath
hade en rätt komplicerad uppväxt, även om den burgna miljön i
övrigt utgjort en stabil grund för tillvaron. Vi saknar information
om hans utbildning. Kanske gick han i Tyska skolan. Annars fick
han antagligen från unga år yrkesutbildning inom ramen för
handelshusets affärsverksamhet. Hans ”familjeanteckningar,” en
slags loggbok över giftermål, födslar, dop och dödsfall, faddrar
och vittnen m.m., är märkligt nog väsentligen avfattade på tyska,
trots att han nu är tredje generationen på svensk botten.

Som barn får han följa med föräldrarna till Köpenhamn och
Stockholm och som tonåring till Hamburg. År 1704 avreser han
vid 17 års ålder från hemstaden, enligt egna noteringar för att
”bese främmande länder.” Resan kan ha börjat med Bremen och
Amsterdam. Enligt noteringarna återkommer han till Göteborg
först drygt 5 år senare, år 1710! Vilka länder som inkluderats i
resan framgår inte och inte heller något närmare om syftet. En
klassisk ”grand tour” brukade gärna företas tillsammans med
någon studiekamrat och under ledning av en lärare, som ger
struktur åt resa och studier. Ett längre uppehåll verkar i vart fall ha
skett i Frankrike. Såsom en iakttagare påpekat, inkluderas
påfallande många nordfranska hamnstäder, ”vilket talar för att det
också var fråga om en affärsinriktad resa,” (Claes Tamm, ”Det
började i Sachsen”). På en lista över bekantskaper under resorna
figurerar bl.a. den tidigare omnämnde envoyén Daniel Cronström
i Paris; men han omtalas på ett påfallande formellt sätt, vilket gör
intryck av att sammanträffandet med honom ägt rum, innan pappa
Sebastian år 1708 gifter sig för tredje gången, nu med envoyéns
brorsdotter. Eller i vart fall, innan Vollrath - eller Daniel
Cronström - vet om detta. Under séjouren i den franska
huvudstaden uppges han ha anlitat såväl språk-, som sång- och
danslärare. Man anar en rekommendation från det
kulturintresserade sändebudet och att resan också avsåg tillföra
Vollraths uppfostran lite extra polityr.

Sedan Vollrath återvänt till Göteborg gifter han sig år 1713 med
”madame” Anna Dorothea Biehusen, (f. 1691), änka efter ett kort
äktenskap med David III Amija (1684-1712), som ju var son till
Elisabet von Saveland och alltså Vollraths kusin på mödernet. Ett
rimligen mycket fördelaktigt parti. I rask följd får paret elva barn,
varav åtta uppnår vuxen ålder. Hans formella karriär kan
sammanfattas: År 1716, förmodligen innan fadern adlas (24/8),
beviljas han av magistraten burskap som köpman, med rätt att
bedriva näringsverksamhet och normalt en inträdesbiljett till
borgerskapet.

(Man föds alltså inte som borgare, även om fadern är det. Man
måste på något sätt kvalificera sig. När Sebastian adlas omfattas
däremot även barn i äktenskap, varefter den nya värdigheten och
därmed förknippade förmåner förs vidare enligt arvsordningen på
riddarhuset. Sebastian och sonen Vollrath fick rätt bedriva
näringsverksamhet före adelskapet och får förmodligen
undantagsvis behålla denna rätt även därefter. Vollraths barn
däremot föds adliga. Inga av dessa beviljas heller, såvitt kan
utrönas, rätt att bedriva näringsverksamhet. Den köpenskap som
de i egenskap av superkargörer hos Ostindiska Kompaniet
bedriver, sker i främmande land som ombud för Kompaniet och
omfattas antagligen av särskilda regler.)
År 1730 blir Vollrath assessor i Kommerskollegium. Delägare och
direktör i Ostindiska Kompaniet år 1732.

27. Något om svenska Ostindiska Kompaniet, 1731-1813.

Alltsedan medeltiden har handel med Asien och Kina lockat
européerna. Det började med karavanleden Sidenvägen, men
sedan portugiser och spaniorer på 1500-talet hittat dit sjövägen,
fick sjötransporterna allt större betydelse. Först ut att organisera
handeln var Portugal, som redan år 1587 bildade portugisiska
ostindiska kompaniet. Sedan följde Spanien, Nederländerna,
England och Frankrike; ja, även danskarna var betydligt före oss.
Men för dessa länder var Indien, Indonesien, Indokina m.fl. minst
lika viktiga. När svenska Ostindiska Kompaniet/SOiK bildades,
hade ansatser gjorts tidigare, som runnit ut i sanden. Men år 1731
kom skotten Colin Campbell, (som var arg på engelsmännen, som
vägrat låta honom medverka i brittiska OiC), en tysk verksam i
Stockholm, Heinrich König, och göteborgaren Niklas Sahlgren
överens om att samarbeta i projektet. Man lyckades övertyga
regeringen och utverkade ett tidsbegränsat monopol på 15 år, s.k.
oktroj, som senare förlängdes ett antal gånger.

Affärsidén var inte okontroversiell. Tidens, inte minst av hattpartiet, omhuldade näringspolitiska modeord stavades merkantilism med förord för
statens herravälde över ekonomin för att tillförsäkra denna så stora
inkomster som möjligt. Export var av godo; näringar som kunde
bidra gynnades. Import av onödiga varor, borde däremot
begränsas; s.k. ”överflödsförordningar” införs. Lösningen blir att
auktioner, riktade till en också internationell kundkrets, hålls när
ostindiefararen kommit hem till Göteborg, som var både
utgångspunkt och slutdestination för handelsexpeditionerna.

De tidigare etablerade handelsmakterna drog sig inte för att med våld
angripa konkurrerande fartyg. SOiK fartyg hade rätt att försvara
sig, var därför bestyckade och fick föra tvåtungad flagg, som på
lite avstånd kunde tas för en örlogsflagga. Handelsprivilegiet
gällde blott handel/sjöfart öster om Godahoppsudden. Tullfrihet
beviljades, men viss skatteplikt rådde. Fartygen skulle om möjligt
vara byggda och utrustade i Sverige. Göteborgs varvskapacitet
räckte inte till; flera byggdes i Stockholm. Inte mindre än tio
skepp uppges ha byggts på det Grillska varvet ”Terra Nova” vid
dagens Strandvägen. Finansieringen kom också delvis från
affärskretsar i Stockholm och från utlandet.

Varje ny handelsexpedition utrustades och finansierades för sig. För att inte
i onödan provocera de etablerade kompaniländerna, skulle SOiK
koncentrera sig på kinahandeln, som bedrevs i Canton, nära Hong
Kong. Resan t.o.r. tog vanligen ca 18 månader. Det gällde då
också att fånga upp de rätta passadvindarna. Svenska exportvaror
var järnmanufaktur, trävaror, rep, tjära plus vissa mer bearbetade
produkter såsom verktyg och vapen. Problemet var bara att
kineserna inte var särskilt intresserade av det mesta av detta. SOiK
bedrev därför triangelhandel. Man seglade först till Cádiz i
Spanien, där huvuddelen av lasten såldes mot betalning i spanska
silverpiaster, av de kinesiska köpmännen i Canton betraktat som
hårdvaluta.

Där inköptes té, kryddor, siden/silke, porslin, lackarbeten, möbler m.m., vilket således efter hemkomsten i stor utsträckning blev föremål för re-export. Superkargören ansvarade för affärena, hade hand om skeppskassan och var OiK:s representant ombord och även domare. På de större fartygen fanns flera. (Förste) superkargören var högst rankad ombord och 
hälsades med särskilda ceremonier när han embarkerade eller gick
i land. Han hade ett särskilt lastutrymme ombord för egna inköp,
vilket även andra i besättningen hade i fallande skala. Tidvis hade
SOiK en superkargör stationerad i Canton, som kompaniets
representant.

Handelsexpeditionerna var inte bara kapitalkrävande utan samtidigt fysiskt riskfyllda. Stormar, okända grund, angrepp av pirater och inte minst sjukdomar som skörbjugg skördade sina offer. Några fartyg förliste. Men för dem som återvände till Göteborg blev förtjänsten vid auktionerna mycket god. Stora summor satsades. SOiK räknas på sin tid till landets mest
lönsamma företag. Särskilt under de första oktrojerna.

Kapital ackumuleras inte minst i Göteborg, vilket även manifesteras i
generösa donationer som Sahlgrenska sjukhuset och Chalmers
tekn. institut - en specialskola för pojkar, ”som kan skriva och
räkna”. - Handeln leder även till en våg av kinesisk kulturpåverkan.
Lönsamheten avtog efterhand, särskilt när nya näringspolitiska
vindar - liberalismen - gör, att monopolet inte längre kan
upprätthållas. Alla komplikationer under Napoleonkrigen medför
att kompaniet år 1809 går i konkurs och upplöses år 1813.

28. Vollrath - en fortsättning.

Det var alltså i detta spännande projekt som Vollrath väljer att
satsa enl. uppgift år 1732. Dessförrinnan drabbas han dock av
påfrestningar. År 1729 den 5 april avlider hustrun och den 25 maj
dör fadern Sebastian. Men redan den 1 september 1730 gifter
Vollrath om sig i Karlshamn med ”mademoiselle” Emerentia
Welshuysen, (1704-1777), dotter till kommissarie Christian W.
och Maria Brom. Samtidigt står han mitt uppe i den stora
satsningen på husbygget på N. Hamngatan 6, efter ritningar av en
major J.A. Blessingh i fortifikationskåren. Som byggnadsår brukar
anges 1732, men projektet bör rimligen ha påbörjats några år
tidigare. Av framställningen ovan, (under avsnitt 22. ”Ett
komplicerat arvsskifte”), framgår att Vollraths skulder vid denna
tidpunkt också fick rättsliga följder. Läget var så prekärt, att han
enligt uppgift år 1733 ”avvek till Norge, men fick lejd att
återvända den 4 juli samma år”, (Elgenstierna). Det var även året
då Vollrath säljer sin andel i Forsviks Bruk till styvmodern,
Elisabet Cronström. Antagligen får han härigenom möjlighet att
börja sanera sina skulder.

Sedan han kastat loss från Forsvik, kunde han också satsa på det
som han nog var mer intresserad av, verksamheten i Göteborg,
handelshuset och på framtiden i form av Ostindiska Kompaniet.
Satsningen på OiK sker dessutom i ett läge då kompaniet är som
mest lönsamt. Detta bör ha bidragit till att Vollrath får ordning på
sin ekonomi och han kan ha uppmuntrat sina söner att fortsätta på
detta spår. Vi vet annars mycket lite om hans verksamhet. Det
gamla Handelshuset, grundat av hans farfar, försvinner på något
sätt in i skuggorna. Kunde han, enligt den tidens syn på saken,
som adelsman och huvudman samtidigt bedriva köpenskap, en
borgerlig näring? En fråga som något berörts ovan men som kan
behöva närmare utredas. Hans hälsa var sannolikt inte den bästa.
Han avled vid knappt 50 års ålder år 1737.

Vollrath fick aldrig uppleva det, men av de fem söner som uppnår
vuxen ålder, inträder fyra i Ostindiska Kompaniets tjänst som
superkargör, varav den yngste, Gustaf (1724-1781), därpå kröner
sin bana som direktör och delägare under den tredje oktrojen från
år 1773. Den äldste, Sebastian, omkom tragiskt nog när skeppet
Suecia förliste år 1740 vid Orkneyöarna. Sonen Christian
(1720-82), genomför inte mindre än åtta expeditioner varav fem
som superkargör. Efter att på så sätt ha tjänat ihop en egen
förmögenhet slår han sig ner på landet, sedan han år 1771/1773 ju
köpt Öijared av sin styvmor Elisabet Cronström. Sonen Vollrath
(1721-82) var superkargör på fem expeditioner.

Han gifter sig med Ulrika Grubb, vars syster Catharina var gift med Niklas
Sahlgren (1701-76). Det var Vollrath som fick överta huset på
Norra Hamngatan 6, men säljer det, gissningsvis år 1773, till
svågern Niklas Sahlgren. Det året får Vollrath nämligen möjlighet
att överta besittningsrätten till Stora Katrinelund (fd ”rådman
Thams trädgård”). Han väljer sålunda, liksom brodern
Christian/Öijared och brodern Gustaf, som förvärvar
Gamlestaden, kallat Mariedal efter hustrun Maria Grill, att efter
tiden ombord i OiK:s tjänst, slå sig ner i lantlig miljö.

Det ”Thamska huset” vandrar sedan mellan olika handels- och
finansfamiljer (Niklas Sahlgrens barnbarn Anna Margareta
Alströmer/Silfverschiöld, Arvidson, Björnberg och Röhss) för att
till sist komma i händerna på fastighetsbolag, bli tillbyggt och
kontoriserat. Genom ingripande av en kammarherre Lagerberg har
byggherren Vollraths sovgemak, med släktens vapensköld i
takstuckaturen samt några inventarier, bevarats åt eftervärlden på
Göteborgs stadsmuséum i Ostindiska Kompaniets gamla byggnad.

29. Åter till Forsviks Bruk - slutet.

Medan flera av de i Göteborg verksamma medlemmarna av
släkten och efterkommande till Sebastians äldste son Vollrath står
mitt uppe i en ny förmögenhetsuppbyggnad inom ramen för
engagemanget i Ostindiska Kompaniet, lever Sebastians andra
barn ett lugnare liv på landet.
Efter Elisabets Cronströms bortgång år 1771 samägs Forsviks
Bruk plus Sannum av sönerna Peter på Stora Dahla, Isak på Kråk,
med ⅖ vardera samt Catharina Thams tio barn med
generalmajoren frih. Carl von Otter, på Bergkvara, som delar på
resterande ⅕. Både Catharina och Carl är vid denna tidpunkt
avlidna. Isak byter sin andel i Sannum med brodern Peter och
förvärvar i stället några jordbruksfastigheter närmare Kråk, där
han bosätter sig.

För Isaks del blir innehavet av ⅖ av Forsvik också endast ett kortare mellanspel; när han avlider 56 år gammal redan år 1773, ärvs hans andelar i bruket av hans åtta barn, som uppnått vuxen ålder. Enskilt störste ägare är nu brodern Peter/Petter (f 1709, gm Ulrika Ulfsparre af Broxvik) och efter
hans bortgång år 1787 deras enda barn, sonen Pehr (1737-1820).
Denne övertar ju då även Stora Dahla samt Sannum, ⅘, vartill han,
med hjälp av hustruns hemgift, köper tillbaka Dagsnäs, där han
föredrar att huvudsakligen bo och verka. Även om han visar
betydande intresse för skötseln av jordegendomarna, verkar han
ge bruksrörelsen något lägre prioritet. Man får intryck av att hans
huvudsakliga intressen ligger på kulturens område, där han
sponsrar Thomas Thorilds författarskap och ägnar mycken energi
och tid åt att odla vänskapen med bildhuggaren Sergel,
generalamiralen, konstteoretikern och tecknaren Ehrenswärd på
Tosterup i Skåne och konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik
Martin m.fl. Han får ställning som överintendent vid hovet och
författar skrifter, reseskildringar och diverse framställningar
präglade av originalitet men också av rätt bisarra inslag.

Hans porträttmedaljong av Sergel finns på Nationalmuséum resp.
Konstakademien. Han gifter sig med Henrica Nordencrantz.
Fadern Anders var en mångsysslare samt en i tiden rätt
framträdande nationalekonomisk och näringspolitisk skriftställare
och talesperson, bl.a. förespråkare till att inrätta Jernkontoret.
Han blev också något av en aktivist på riddarhuset, där han fick
plats tack vare egna förtjänster. Bl.a. ivrade han för ståndets
reducering genom införande av en regel om arv enligt principen
om primogenitur, (den brittiska modellen). Pehr och Henrica får
inga barn. Pehrs betydande förmögenhet (varav ⅖ i Forsviks Bruk,
⅘ i Sannum) tillfaller vid hans bortgång år 1820 enligt testamente
sex till åren komna kusiner, varav fem kvinnor. Stora Dahla går
dessutom till kusinen Christina Tham, Isaks dotter, gift med
kapten Nils Erik Treffenberg. Dagsnäs tillfaller kusinbarnet
majoren Pehr Tham, son till Isaks son, major Casper Tham. Pehr
säljer Dagsnäs år 1864.

Forsviks Bruk lider nu av betydande ägosplittring, som tilltar
ytterligare vid varje nytt generationsskifte. Först genom
tillkomsten av aktiebolagsformen (u.p.a.) på mitten av 1800-talet
skapas bättre förutsättningar för samägande mellan många
delägare. Isaks son Sebastian (1744-1815) gifter sig med en av
bygdens döttrar, Ulrika Dankwardt-Lillieström och blir, förutom
delägare själv bruksförvaltare, den förste i släkten som åtar sig
detta, samtidigt som han bebor och brukar närbelägna Gälsebo
sätesgård. Av de sju barnen uppnår två söner vuxen ålder. Äldste
sonen Vollrath (1770-1836) gifter sig med sin kusin Ulrika Beata
Vult von Steijern. Av deras elva barn uppnår nio vuxen ålder
(varav en utvandrar till Amerika).

Vollrath efterträder fadern Sebastian som brukspatron på bruket och flyttar själv in på bruksgården, som den förste i släkten. Samtidigt engagerar han sig
i kanalprojektet och blir kassadirektör och direktör för
Västergötlandsdelen av Götakanalbolaget. År 1839, tre år efter
Vollraths bortgång på sin egendom Mossebo, visar ingen av
delägarna intresse för att ta över ansvaret för Forsviks Bruk. Detta
utbjuds därför till försäljning. Brukspatron Trozelius ger det
högsta anbudet och löser därefter successivt in alla andelar, den
sista först år 1848. I denna process företräds släkten av en av
Vollraths söner, bergshauptmannen i Falun, Gustaf Tham (1797-1876).

En utomstående iakttagare har sammanfattat läget:
”Bruket kom i släktens ägo…..förmodligen mer som resultatet av
tillfälliga affärstransaktioner än av ett djupare känt intresse att
syssla med järnhantering….. och bland ägarna finns inte några
föregångsmän inom svensk järnhantering. Däremot kan man nog
karakterisera samtliga medlemmar av släkten Tham i Forsvik som
goda bruksförvaltare”. - ”Den Thamska epoken på Forsvik
sammanfaller med den svenska järnhanteringens totala reglering.
Under intryck av den tekniska utvecklingen främst i England samt
de liberala idéerna om ökad näringsfrihet började järnhantering
att avregleras vid 1800-talets mitt. Detta kom att leda till den stora
bruksdöden i Mellansverige.

De bruk som hade goda yttre förutsättningar samt hade turen att ha framsynta, driftiga och kunniga ägare kunde utvecklas och leva vidare... Forsvik fick så småningom ägare, som ersatte den föråldrade och
olönsamma stångjärnstillverkningen med nya framtidsinriktade
verksamheter som mekanisk verkstad, gjuteri och träsliperi.” (IngemarWikenros).

30. Isak Tham på Kråk m.m.

Isak var yngste överlevande son till Sebastian och Elisabet
Cronström. Vid sidan om Sebastians äldste son Vollrath i
Göteborg, blev han den som ödet valde att föra släkten vidare.
Dessa två halvbröder gav ju envar upphov till två huvudgrenar.
Vollrath till den äldre grenen och till alla dem som av speciella
skäl så småningom kommit att skriva sig Tamm. Isak till den
yngre och alla dem som bär släktens ursprungliga namn. Vollrath
har behandlats ovan. Det kan finnas skäl att även ägna Isak
(1717-1773) någon uppmärksamhet utöver vad som lite här och
var redan skymtat fram.

Men vi vet egentligen inte mycket om honom. Det finns ett
porträtt, en gouache i litet format med okänd datering, utfört av
Olof Arenius, (enligt uppgift bevarat inom släkten Silfverswärd,
via en av Isaks döttrar). Arenius uppges ha varit hovmålare hos
Fredrik I och senare anlitad av drottning Lovisa Ulrika. Elev till
David Kraft beskrivs han som ”porträttmålare hos tidens
trendkänsliga publik.” Tavlan framställer en ung man i rokokons
tidevarv med ett närmast gosselikt utseende, iförd blå
sammetsrock med guldknappar och bröstharnesk. Håret i nacken,
en peruk, hålls samman av en svart rosett i sammet. Om halsen
silkeshalsduk. På överläppen ett litet svart krutstreck, en
kosmetisk utseendemarkör enligt tidens mode bland officerare i
armén. Han var (nybliven?) kornett, den lägsta officersgraden
inom kavalleriet. Det har inte gått att utröna vid vilket regemente.
Kan porträttet ha beställts av en stolt moder, när yngste sonen blivit officer?

Isak föddes i Göteborg. Vid faderns bortgång år 1729 var han blott
12 år gammal. Det förefaller rätt rimligt anta att han och de andra
yngre syskonen då - eller kanske redan tidigare - följt med
modern, när hon år 1733 väljer att huvudsakligen bo på Sannum
nära Forsvik och senare på Öijared. Antagligen växte han i
fortsättningen upp på landet, en möjlig förklaring till att han även
etablerar sig där som vuxen. Skolgång antagligen till en början i
Göteborg. Den energiska modern ordnar kanske sedan med
informator för Isak och hans ett år yngre syster Elisabet. Förutom
militärutbildningen uppges han senare ha studerat både i Uppsala
och Lund.

Vid 26 års ålder gifter Isak sig den 16/8 år 1743 med Ulrika Dorothea von Buddenbrock (1721-1788), en månad efter det brudens far blivit halshuggen på avrättningsplatsen vid Norrtull i Stockholm. Fadern var generallöjtnanten frih. Georg Magnus von Buddenbrock. Hur kunde det gå så illa?
Georg Magnus var född i Livland år 1685 av tysk-baltisk släkt,
naturaliserad på svenska riddarhuset. Svensk friherre år 1729.
Hans far och förfäder i flera generationer hade alla varit i svensk
krigstjänst; han själv var med Karl XII såväl i Poltava, Turkiet
som Fredrikshald. I riksdagen tillhörde han nu hattpartiet, vid
makten sedan år 1738/39. Han ingick i det s.k. lilla generalitetet,
som ivrade för att Sverige skulle återta Estland och Livland,
förlorade till Ryssland i freden i Nystad år 1721.

Hattarna har vind i seglen. Frankrike har återfått inflytande på svensk politik och driver på, oroat av ryskt stöd till Österrike. Krig förbereds. Till
befälhavare utses generalen Charles Emil Lewenhaupt med
Buddenbrock som närmaste man. Lewenhaupt var samtidigt
lantmarskalk under pågående riksdag. Buddenbrock for i förväg
för att ta befäl över trupperna i Finland. Väl där finner han att
dessa, liksom flottan, befinner sig i dåligt skick: oövade, illa
utrustade och utspridda p.g.a. brist på foder och livsmedel. Han
meddelar hem att kriget bör uppskjutas, ingen lyssnar nu; bollen
är i rörelse, går ej att hejda. Lite senare, när kriget väl börjat,
inlåter sig den underlydande generalmajoren Wrangel, befälhavare
för en arméavdelning, i batalj med en som det snart visar sig
överlägsen rysk armékår vid Villmanstrand. Detta sker pga. egen
bristande spaning och mot Buddenbrocks order, att först invänta
honom med förstärkning av den arméavdelning Buddenbrock
själv för direkt befäl över. Resultatet - en katastrof. Wrangel
skyller ifrån sig på Buddenbrock.

Lewenhaupt anländer så småningom, men krigföringen under hans överbefäl präglas nu av överdriven försiktighet, trots flera förslag från Buddenbrock till
större aktivitet. Hela kriget blir ett fiasco. Större delen av Finland invaderas av Ryssland. Freden år 1743 medför nya landavträdelser, som gör Finland ännu svårare att försvara. Lewenhaupt och Buddenbrock kallas hem, utses till syndabockar, arresteras, åtalas och döms av en särskild kommission med inslag av personer utsedda av riksdagen till ”förlust av ära, liv och gods”.
Buddenbrock avrättas den 16 juli 1743. Lewenhaupt får hjälp att
fly, men blir upphunnen, ev. redan vid Fjäderholmarna, och
avrättas några dagar senare. Buddenbrock anhöll genom hustrun
och barnen att som krigsman få bli arkebuserad.

Detta avslogs av präster- och bondestånden. Genom att förlora ära (uteslöts från ”säte och stämma” på riddarhuset) och få sin egendom
konfiskerad, miste de efterlevande även möjlighet att försörja sig i
Sverige. Buddenbrocks söner går i krigstjänst hos furstar på
kontinenten. Det måste då ha varit stor lättnad för familjen, att den
22 åriga dottern Ulrika Dorothea blir gift med Isak och kan få en
både lugnare och tryggare tillvaro i Västergötland. Till en början
oklart var, men efter hand på Kråk vid Vättern i Mölltorps socken.
Änkan, Magdalena de Ram van Hagedoorn, flyttar tillbaka till
Utrecht i Nederländerna. Efter en bror, den siste manlige i släkten,
får hon ärva några jordagods, som dessvärre visar sig högt
belånade. Fordringsägarna kräver återbetalning; de flesta måste säljas.

Magdalena lever resten av livet under knappa
omständigheter. - Den politiska rättegången samt behandlingen av
inte minst Buddenbrock, som också blev utsatt för en mycket
osmaklig smädeskampanj, har ansetts som ett av de värsta
justitiemorden i svensk rättshistoria. En makaber epilog.

På Övedskloster lever Lewenhaups familj. Vid budet om Charles
Emils avrättning, skickas en av godsets anställda till Stockholm för
att på avrättningsplatsen leta reda på husbondens stoft för en
begravning i vigd jord. I skydd av nattens mörker - företaget var
olagligt - grävs kvarlevorna fram. Vid hemkomsten vill man ta ett
sista farväl och kistan öppnas. Man finner då Lewenhaupts kropp
men Buddenbrocks huvud. Efter ytterligare en expedition till
huvudstaden får man tag på rätt huvud och kan förrätta en
jordfästning. Buddenbrocks huvud begravs på kyrkogården till
Öveds slottskyrka på okänt ställe. En av tidens tand blankslipad
sten i grusgången upp mot kyrkan har i bygden ansetts markera
platsen (det sistnämnda sannolikt en skröna).