Hugo Tamm

Hugo Tamm till Fånöö, en stark personlighet och mångsysslare

 

I slutet av 1907 avlider Hugo Tamm, en av de mest färgstarka personerna under det sena 1800-talet och de första åren på 1900-talet. Han lyckades förena rollen som framgångsrik företagsledare med dem som jordägare och inte minst som inflytelserik riksdagspolitiker. Samtidigt var han en engagerad och närvarande familjefar.

 

Hugo föddes 1840, blev faderslös när han var två år. Han fick en något udda uppväxt, hans mamma som tidigt gifte om sig, valde att låta Hugo växa upp i sin informators, Carl Gustaf Malmström hem. Hos Malmströms kom Hugo att bo under hela sin uppväxtid. Malmström som blev såväl Riksarkivarie som ecklesiastikminister, betraktades av Hugo som sin egentlige far. Han hade ett avgörande inflytande på hur Hugo utvecklades som person, även om mamman via brev försökte fjärrstyra hans uppfostran. Under hela sitt liv hade Hugo nära kontakt med Malmström och fortsatte att hämta råd av honom vare sig det handlade om politik, skötseln av företag och lantbruk eller personliga frågor.

 

Som person var Hugo konservativ i ordets rätta bemärkelse. Han värnade om det bestående samtidigt som han aktivt arbetade för förändringar, även radikala, när han blivit övertygad om behovet av sådana. Han var djupt troende och hade tagit starkt intryck av det sena 1800-talets väckelserörelser i England och Skottland. Tron kom att styra hans handlingar oavsett vad han engagerade sig i. Hugo var vidare filantrop och engagerade sig i många ideella frågor. Han stödde personer som hade det ekonomiskt besvärligt. Han var dock sträng i bedömningarna, ansåg han att personen inte skulle kunna tillgodogöra sig ett stöd avslogs begäran. Vid ett tillfälle motiverade han avslag med att ett stöd inte skulle hjälpa den sökande utan bara dennes fordringsägare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Företagsledare blev han genom arv, Hugo var barnbarn till Per Adolph, tillsammans med sina två farbröder ärvde han farfaderns stora bruksrörelse. Dessutom engagerade han sig i andra företag särskilt i Husqvarna vapenfabrik. Han var aktiv i företagens skötsel och fick ofta ett dominerande inflytande. Han var dock aldrig VD men hade en osviklig förmåga att välja mycket duktiga sådana, exempelvis Wilhelm Tham, VD för Husqvarna och Arvid Lindman, VD för Iggesund. Lindman gjorde efter flera år som VD politisk karriär och slutade som statsminister. Hugo var långsiktig i sitt agerande och ansåg att expansion skulle ske med medel som genererats i företagen och inte med lånade. Utdelningarna till aktieägarna fick inte äventyra företagens existens även vid djupa lågkonjunkturer. Det innebar att utdelningarna oavsett konjunkturen hölls låga, något som förargade övriga delägare. Tack vare hans principer klarade företagen de kraftiga lågkonjunkturerna under slutet av 1800-talet och inte bara det utan kom att, som exempelvis Husqvarna, utvecklas till ledande i sina branscher. Flera av företagen var, när han tog över ledningen, högt belånade och han fick arbeta hårt för att få dem att överleva. I några fall var det med en hårsmån som konkurs kunde undvikas.

 

Genom arv blev Hugo stor jordägare bland annat till Fånöö i Uppland. Detta väckte hans intresse för jord- och skogsbruk och han arbetade aktivt för att utveckla sina egna gårdar och lantbruket allmänt. Han stöttade sina arrendatorer och andra småbrukare i trakten, bland annat köpte han in bärbuskar och skänkte till dem för att de skulle få fler inkomstkällor.

 

År 1884 blev Hugo invald i Riksdagens första kammare och kom att vara kvar som ledamot fram till sin död. Han kom att bli en av de mest tongivande politikerna under de sista åren av 1800-talet och de första åren av 1900-talet. Han deltog aktivt i att forma besluten i många av den tidens mest brännande frågor som allmän rösträtt, unionsupplösningen och socialpolitiken. Han var också aktiv inom skogpolitiken och järnvägsområdet. Hugo var en skicklig retoriker och hans djupa engagemang i, och stora kunskaper om, de frågor han engagerade sig i var omvittnad. Inte sällan lyckades han vända opinionen i Riksdagen så att den röstade enligt hans förslag även om majoriteten före omröstningarna var för ett annat förslag. Hans ställningstagande i olika frågor styrdes av några huvudprinciper; allmänintresset, det vill säga beslut fick inte gynna enskilda grupper utan samhället i stort, beslut skulle värna de svaga medborgarna samt det skulle finnas ett mervärde. Principerna fick Hugo att t ex vara frihandelsvän eftersom ökade tullar på livsmedel, som det främst handlade om, skulle gynna de stora jordägarna men fördyra för konsumenterna genom kraftiga prisökningar på livsmedel. Principerna gjorde också att han drev igenom förbud för skogsbolag att fortsätta köpa upp bondeägd skog i Norrland, då skogen var en viktig inkomstkälla för de norrländska bönderna.

 

Hugo arbetade för allmän och proportionell rösträtt, om alla medborgare oavsett inkomst fick inflytande över hur landet styrdes skulle det göra dem lojala mot landet och på det sättet skulle udden tas av den framväxande socialismen. Han var också, av samma orsak, för att införa olika former av socialförsäkringar. Hugos ställningstagande innebar att han ofta kom i motsatsställning till sina gelikar och tog beslut som även gick emot hans egna särintressen som stor jord- och bruksägare. När han tog ställning för frihandel resulterade det i att det tullvänliga landstinget i Uppsala inte återvalde honom till Riksdagen, istället blev det frihandelsvänliga Jämtland som valde in honom.

 

Hugo hade många betydelsefulla politiska uppdrag. Han var medlem i och ordförande i många tunga utredningar om skatter, om järnvägs- och skogsfrågor. Hugo kom på grund av sina ekonomiska kunskaper att bli ledamot och sedan ordförande i det mäktiga Statsutskottet som bland annat behandlade statsbudgeten. Vid unionsupplösningen var han medlem i det utskott som hanterade frågan, detta trots att han in i det längsta var förespråkare för en fortsatt union. Flera gånger blev han erbjuden olika ministerposter, till och med att bli statsminister men tackade alltid nej, vilket stort förargade kungen. Han var respekterad i alla politiska läger, när han dog fanns det mycket uppskattande nekrologer även i den socialdemokratiska pressen.

 

 

 

 

 

Hugo Tamm som studentbeväring i Upsala.